I skogen finns det ett lugn, en tystnad som låter. Det susar i trädtopparna, en fågel sjunger här och där, en kotte ramlar ner, en gren bryts under kroppens tyngd. Du omges av något som tröstar dig utan ord.
Hemmet dit du kommer där ingen befinner sig, är tyst tills du sparkar av dig skorna, och de dimper ner i golvet med ett duns, varsamt om det är skor du är rädd om, och med en annan sorts smäll om det är dina oömma vandringsskor, gummistövlar eller något annat oömt. Du sätter ner handväskan, nycklarna, hänger av dig ytterkläderna, galgen gnisslar lite mot stången.
Kanske sätter du på vatten för att göra en kopp te, vattenkokaren börjar låta ju varmare vattnet blir, och strömbrytarknappen poppar när det är färdigt. Om du har handlat plockar du fram det du fyllt kassarna med på matbordet, sedan till kylskåpet som börjar pipa om dörrens står öppen för länge. Så småningom kanske du sätter på musik, eller TVn, och hemmet fylls av små vardagsljud. Du hör trafiken, fåglarna, grannarnas små rörelser i närområdet när fönstret eller balkongdörren är öppen
.
Det finns tystnaden som är som ett öken, när du vaknar till efter att du ramlat, tappat medvetandet och vaknar upp på gatan med ansiktet åt det håll du kommit från, med ryggsäcken under dig, som likt en skyddsängel har skyddat ditt huvud från att slå i marken, och du undrar var du är, vad hände, och kommer till dina sinnen så småningom. Du tittar på din egen gata, som känns som en scen från en stumfilm, inget rör sig, ingen syns till, inget hörs. Du känner dig lite skamsen och vänder dig om för att se om någon ser vad som hände dig, förlägen, och undrande hur det gick till egentligen. Insikten att du rullade iväg på den enda stenen på den finborstade rena gatan under sandalerna med tjockt botten som inte tillät dig känna av stenen innan det var för sent, kommer först senare.
Det finns tystnaden som bara varar ett kort ögonblick när du vaknar på uppvaket efter att ha varit sövd i 8 timmar. Du upptäcker att du kan röra på dig, och tystnaden byts till medvetande om smärtorna, om slangarna, om känslan av törst, om personalen som snart kommer att se till dig. Allt du känner betyder att du lever, och det är bra!
Och så finns det den där örenbedövande tystnaden som uppstår när du vet att något är fullständigt fel, någon saknas, du har ingen kontroll, ingen förståelse för det som har hänt, hur det kunde hända, vad meningen med allt är för dig, för den drabbade. Och tystnaden låter men låter sig inte tystas ner. Du kan inte undvika att höra den, du kan inte värja dig för den. Det är som ett spöke som gäckar runt dig, om dig, över dig, som inte lämnar dig ifred. Det är något nytt, något som du inte upplevt tidigare. Det tar tid, innan du kommer på strategier för att återigen fylla din tid med ljud. Ljuden betyder liv.
Idag är det inte tyst, och icke-tystnaden känns både varm och omhuldande, men även lite farlig, för du vet inte hur länge du får njuta av den. Du vågar inte riktigt lita på den. Och hoppas är något du inte har råd med.
Låt livet höras!
