Gick upp tidigt för att duscha för det är ju en arbetsdag för mig idag!
Tempen var nu 36.3 dvs lägre än de senaste dagarna. Det är dock svårt att jämföra då de tar den lite när som helst utan att ta hänsyn om man är nyvaken, har tagit febernedsättande eller så.
Till frukost kunde jag ta avokado på knäckemackan tack vare att Ximena tog med sig det till mig och det kändes genast lite mer som hemma. Bilden är tagen innan jag lastade på annat pålägg.
Vid frukosten pratade jag med en man som drabbades av stroke för en vecka sedan och det visade sig dels att han är från grannorten Rönninge och att vi låg på samma avdelning på KS samtidigt. Lyckligtvis har han haft tur och är i relativt god form.
Tack vare att man kan höja och sänka sängen har jag idag bäddat den på riktigt. Tidigare dagar har det varit lite si och så och det har känts att det inte spelat roll.
Efter frukost gick jag runt lite och fotade. Ute pågår byggarbeten.
Här sitter öbon och myser ute i kylan med sin cigarett!
Fysioterapisessionen bestod av lite liggande övningar och stretch. Malin som är fysioterapeut är en salsafanatiker som jag så hon har bokat upp mig på ett salsapass idag!
Fick två sprutor i magen av sköterskan Otto. Jag har ännu inte fått reda på hur länge jag behöver ta dem.
Jag har fått rykte som mallpatient för att jag är så mobiliserad och självständig och det har gått så fort med min återhämtning. Allt detta tack vare att jag googlat och sökt information om vikten av att träna inför operationen. Jag tog självmant kontakt med rehab för fysioterapi innan operationen och tränade både kondition och muskelstyrka. Innan operationen var jag också noga med att få i mig extra vitaminer genom att dricka färskpressad juice gjord på morötter äpplen citron och lite ingefära. Och viktigt också att kirurgerna gjorde ett helt fantastiskt jobb!
Tänk vad sjukvården hade att vinna om man aktivt redan från beslutet för operation informerade patienter om vikten av kost och motion. Det tar ju en tid att bygga upp konditionen.
Lunchat med öbon Yvonne, vilat för det behöver man trots allt göra ganska mycket av och hör och häpna dansat salsa i 40 minuter. Det var jätteroligt, de flesta som deltog var ganska nybörjare, låtarna långsamma och varannan sittande på en stol. Men vad gör det, dansglädjen finns där ändå! Stel i ryggen är jag förstås men benen funkar gudskelov!
Klockan är snart tre och då ska jag på ett cyklingspass. Hoppas orka med en promenad ute senare ikväll. Det vore skönt med lite frisk luft. Yvonne som röker ute säger att det är kallt och blåsigt men jag har min tjocka vinterjacka med mig så det skall inte vara ett hinder.
Cyklat intervallträning. Litet rörigt i sporthallen så jag hörde inte utropet till första passet. Det blev i alla fall 6 st 3 min pass med 1 min vila mellan. Fick inga anvisningar så jag kunde inte registrera sträcka och tid men klurade senare ut hur man får datorn att pausa och återuppta registreringen efter pausen så imorgon vet jag hur man gör. Tog det lugnt då det var första konditionspasset efter operationen.
På cykeln bredvid hade jag en pratglad ryska som opererats för mycket smärtsam diskbråck, även hon på neurokirurgen på KS, 2 dagar efter mig. Hon bor två rum ifrån mig i samma korrridor.
Gick förbi köket och nu var det en person som förstod mina behov då hon hade liknande medicinsk historia som jag och de kommer att fixa en specialsydd middag för mig för annars hade jag fått hoppa över den och ta något lätt mellanmål från eget proviantförråd istället.
På väg ner med hissen till salsan stack det till i handen och jag hade fått en liten metallflisa från handtaget jag tog stöd i. En snäll undersköterska försökte hjälpa mig att få ut den men de hade för grova tänger. Vi provade med mina pincetter och inte heller det funkade. Nästa försök var att ha handen i en skål av vatten. Jag var rejält trött efter dagens tre träningspass så jag var tvungen att lägga mig och vila och orkade inte vänta ut denna metod. Så flisan får sitta kvar. Hemma har jag ju knappnålar, det brukar funka bra att pilla ut stickor med knappnål. Från min barndom har jag lärt mig att man kan sterilisera genom att bränna med en tändsticka.
Jag har fått beskedet att jag får åka hem redan på torsdag förmiddag. Något stressad av att all logistik och planering faller då jag tidigare fått information om att jag skulle vara här på Rehab i två veckor. Skönt att få komma hem men är nog litet förundrande över hur man kan ge så felaktig information till patienterna. Age of fake news!
Hur som helst det som irriterar mig mest är det jag fått höra idag är att vistelsens längd bestäms av avtal med landstinget och inte av hur patienten mår eller vilka framsteg hen gör. Jag hade föreställt mig att man åtminstone följer upp hur det neurologiska/ motoriska statuset förättras. Men nix man kan vara glad om de tar tempen!
Det hängde en lapp på min dörr där det stod en del information inför hemgången. Den var så rörigt skriven att jag fick fråga vad det betydde.
Oj vad det kliar i en administratörs fingrar! På entréplanet har de en plan över lokalerna. Flera av de lokaler på mitt träningsschema är inte ens märkta på den. Vore det inte för att personalen är så trevlig och maten god skulle det nog bli ett ganska dåligt betyg vid en recension.
Under kvällen kommer en sköterska förbi och tittar på sårförbandet och konstaterar att allt ser bra ut. Såret verkar inte vätska. Ca fem minuter senare kommer en annan sköterska och vill göra samma sak. Lite brist på rutiner och koordination.
Ikväll har jag inte mått bra så det blev ingen promenad ute. Frusen, trött…illamående. Ber nattsköterskan att ta tempen. 37.4 i temp och det förklarar saken. Jag börjar frysa redan vid 37.0. Så har det alltid varit. Får jag lunginflammation går febern upp till 39.3. Jag har haft ett antal av dem under åren. Sjukvården anser inte att det är feber förrän temperaturen stiger över 37.5.
Jag frågade nattsköterskan varför jag fortsätter att ha det så och han sa att det kunde hålla på så här i upp till 14 dagar. Såret kämpar var hans uttryck. Nu får såret kämpa, jag går och lägger mig.
Imorgon är en ny dag! Sov gott@
