Äntligen är det dags, jag FÅR åka till mitt hemland med Covid- beviset i fickan som intygar mina två vaccindoser. Vid incheckningen kollas inte intyget utan det blir när man kommer iland och enligt den trevliga biljettkontrollanten lär det bli köer där. Bilen är full med tunga böcker, träningsgrejer, diverse pinaler från barndomshemmet som nu ska vidare till andra familjemedlemmar, ett antal jackor för olika väderlek, bara 2 par skor (Visst har jag utvecklats? Det brukar vara minst fem par!) förutom de jag har på mig och ett par innetofflor för hyttgolven är inte direkt hygieniska.
Vi släpps in på färjan rätt tidigt. N95 mask på och raka vägen till hyttavdelningen. Där pågår städningen och jag och de andra får vänta en 5-10 minuter. Strategin är enkel: inga onödiga promenader på färjan. Ingen shopping, inget fika eller annat häng. Jag vill ju inte utsätta de jag träffar för något… Så jag går den sedvanliga ”hur hittar jag tillbaka till bilen” rundan, tillbaka till hytten och stannar där tills det är dags att gå till bilen igen på morgonen för att köra ut från färjan. Så för den som undrar hur det var på färjan: ingen aning! Jag är beredd med vatten, kvällsmackor ( eg. Finn crisps, passande nog!), snacks och lite vin. Det senare visar sig vara förbjudet men who cares.
Hytten jag hade bokat var enkel och billig, och när jag fick erbjudandet på resdagens eftermiddag om att uppgradera till en hytt med fönster, dubbelsäng och TV, tvekade jag inte en sekund!
Kollar på ett program om Afghanistan, och ett annat om hur man fångade Usama bin Laden. Allt lugnt, men sömnen låter att vänta på sig. Vi närmar oss Åland där det blir ett stopp. Kanske kan jag somna därefter. Planen för morgonen är att bara ta medicinerna/kosttillskottet mm med vatten, gå till bilen och sedan äta frukost på ABC, där det är lättare att hålla avstånd. Och så blev det. ABC på Skolgatan i Åbo kändes litet trött och slitet, mackan torr och tråkig men jag fick i mig något i alla fall. Nästa stopp blev vid Ideapark i Lempäälä, fikade och letade efter Teema muggar men köpte inga än.
Väl framme i Laukaa tog min syrra emot mig på det bästa möjliga sättet, och vi tillbringade ett par dagar tillsammans innan vi begav oss till Joensuu på lördagen efter lunch. En liten promenad i omgivningarna i höstluften gjorde gott.
En trevlig fikastund med min evigt unga, dock Alzheimersjuka faster, och sedan vidare till Uimaharju för att sova över hos min bror. En natt i Uimaharju, en stavgångspromenad, ett träningspass med vikter, lunch som min syrra hade tagit med sig hemifrån och eftermiddagskaffe. Vi hjälptes åt att dra lakan innan vi åkte.
Sent på eftermiddagen åkte vi till Kontiolahti, Suvikko, för att hälsa på min bror och min svägerska. Deras sommarhus är ett riktigt paradis, med vatten på alla sidor.
Vi bastade på kvällen i den vedeldade bastun vid sjön, tog ett dopp i det 10-gradiga vatttnet! Måndagen på em åkte vi tillbaka till Joensuu för att träffa min andra syster och sedan tillbaka till ön. Bastubad, en fin natt och nya äventyr dagen efter! Efter mer än halvtimme om diskussioner, främst mellan min syrra och min bror om bästa rutten till Kuopio, beger vi oss iväg på nya för oss tidigare okända vägar. Vi överraskar mina syskonbarn i deras möbel- och garnaffär i Juuka.
Vi lyckades lura dem fullständigt, då de inte kände igen mig bakom masken.
Efter kort uppehåll och fika på fina Hedwigin Helmi, som min systerson tipsade oss om, blev det fortsatt färd på väg 506 mot Kuopio där vi träffade min mammas kusin Tarja, 83 år.
Mycket prat med en aktiv pensionär som visade oss runt i hemmet och berättade historierna bakom all konst hon hade. Jag blev fascinerad av en tavla som en känd finsk artist hade målat av hennes mor när hon var 12 år gammal.
På hemvägen en kort visit för att hälsa på min systerson och sedan vidare hem. Vi var nog rätt trötta när vi väl var hemma. Dagen efter ett träningspass, visit till Jyväskylä…shopping av tuliaisia… presenter att ta med hem.
Torsdagen börjar min hemfärd efter lunch. Jag hade planerat att tanka vid ABC Seppälä i Jyväskylä, och det blev en något traumatisk upplevelse. Slangen gick inte i n i tanken, och efter två försök och förtvivlade tankar om att det var något fel på bilen, vad för jag nu, stoppade jag en annan kund vid stationen, som snabbt konstaterade att jag hade tagit fram dieselslangen i stället för bensinslangen! Alltid något nytt att lära sig. Hade absolut ingen aning om detta. Lättad kunde jag fortsätta mot Åbo.
Min planerade tidtabell höll, inga överraskningar på vägen, och jag hade god tid att fika i terminalen för att sedan stå i bilkö en stund.
Hytten på Viking Grace var fin, (glöm allt var våningssängar heter!), och denna gången vågade jag mig till kaféet på färjan för att äta en Cesarsallad med ett glas vin. Trots regn och storm ute i hamnen var färden lugn och skön, sov gott och tyckte att det var rätt skönt att kunna köra hem utan att behöva konsultera Google Maps.
Så inspirerade det var att byta miljö. Under pandemin har livet stannat till på ett märkligt sätt. Jag känner mig mera energisk nu när jag fått byta miljö, träffa människor, om än ett fåtal utvalda (en uttänkt strategi). Och framförallt blivit omhändertagen, fått vara gäst. Och så glada de äldre släktingarna blev av våra besök. Nästa rörda till tårar. ”Så skönt att få laga kaffe till någon annan än en själv!”
Inspirerad av en Nespresso maskin hos min syster, och enkelheten i att bereda en cappuccino är jag nu helt begeistrad och kanske kommer att skaffa mig en sådan. Inget jag egentligen behöver, men vore skönt att ha. Lyxproblem.
När det gäller pandemin var förhållandena i Finland helt tvärtom jämfört med Sverige. Så gott som alla bär munskydd, de som serverar eller säljer mat t ex, ofta även visir.
Det jag mest älskar av Finland är bastubad, Leipäjuusto, karjalanpiirakka, särskilt de min syrra lagar, enkelheten och gästfriheten. Nästa resa, nästa år kanske?