Det är märkligt detta med åldrandet. Eller snarare hur man förhåller sig till det. Alla vet vi att med åldern kommer en del hälsoproblem, men på något egendomligt sätt tror vi att vi själva är skyddade, det händer bara alla andra. Det är ungefär som man är utomlands, och försöker undvika turister som om man inte själv tillhörde skaran!
Glaskroppsavlossning pågår, snart är det tur för det andra ögat förmodligen. Artros känns lite här och där, menisken i vänster knä har pajat. Vardagen är beroende av hjälpmedel, förhoppningsvis tillfälliga sådana.
Hjärnan försöker jag hålla i trim, bland annat med språkstudier. Men jag märker att minnet är sämre. Efter en av årets resor kom jag hem och putsade lite i rabatterna. Men var är mina stenar, de som jag hade som avgränsning mot gatan? Någon har tagit dem! Det verkade för galet för att vara sant… efter en stund kom jag på att jag själv flyttat dem till ett annat ställe, då mina buxbombabysar hade hunnit växa till sig och forma en avgränsning så jag tänkte att stenarna var överflödiga…
Jag hoppas också att sy, måla och inreda aktiverar andra delar av hjärnan, och allt nytt jag vill lära mig och hålla på med hjälper till.
Jag håller alltså på, och blir trött på kvällarna. Här märker jag av att ungdomens tid är förbi. Entusiasmen gör att man vill mycket, och glömmer bort att ta det lugnt och lite i taget.