Känslor är ibland svåra att hantera. På sommaren gick jag igenom alla möjliga scenarier, var rädd för själva kommande ingreppet, utfallet osv och till slut orkade jag inte vara rädd längre. Jag bestämde mig att tro på att allting kommer att gå bra, förlita mig på experterna och min egen kropps förmåga att återhämta sig.
Så småningom har en del mera specifika rädslor ändå smugit sig fram. Att vara beroende av hjälp från andra känns väldigt skrämmande, att inte kunna leva det livet som skulle bli mitt och bara mitt efter alla år av barnens problem och problematik, på det sättet jag hade föreställt mig att det skulle bli. Men även detta blir för mycket.
Nu fokuserar jag att vara så förberedd som möjligt, och sedan får vi se vad som händer. Det är inte längre i mina händer när jag har lagt mig på operationsbordet. Ordet HOPPAS har jag raderat, den använder jag inte i detta sammanhand alls. I den ryms ändå en viss tvekan om utfallet. Jag vet att det kommer att gå bra, och att jag har ett liv även efter 9. januari 2018. Hur det livet ser ut återstår att se.
Någonstans på vägen när allt kändes lite övermäktigt köpte jag mig en vacker Bra-bok. Den försöker jag använda så gott som varje dag och skriva i positiva saker, saker som jag är tacksam över och det jag behöver hjälp med. På motsatt sida skriver jag positiva affirmationer om framtiden. Tankens kraft är underskattad.
