Kategori: Uncategorized

Idag onsdag fick jag en skrattattack av värsta sorten när jag provade en hemmagjord Ice-pack bara på skoj utan att egentligen ha ont. Kylan kändes skön o rolig av någon anledning i motsats till sårsmärta och trötthetsvärk. Vi resonerade som så att den enligt plan utelämnade dosen av Gabapentin gjorde det möjligt för hjärnan att uppfatta att jag egentligen ville skratta i allt elände när nervsignalerna kunde löpa fritt! En lekmannatolkning!

Det har varit en bra dag annars också. Jag har provat att dela upp den nödvändiga träningen i lite mindre doser för att motverka extrem trötthet och det har fungerat bra hittills.

Min syster har nu bokat biljetter hem. Veckorna har gått väldigt fort. Det kommer att bli tomt när hon åker hem.

Torsdag 1/2: Ett dygn med minskad dos av Gabapentin har gått bra. Tröttheten kommer dock av väldigt lite aktivitet fortfarande. Igår testade vi tåhävning med en fot i taget och jag kunde lyfta vänster fot lite från golvet vilket var ett framsteg jämfört med tidigare. Höger lyder fortfarande inte. Båda två tillsammans går något lättare för varje dag eftersom jag tränar detta specifikt dagligen.

I eftermiddag hade vi besök av Rita, vår enda syssling från morfars sida. Härliga vita tulpaner hade hon med sig och det blev tre timmars trevligt umgänge.

I dag måndag blir det fulla tre veckor sedan min operation. Framstegen består främst av att jag har mindre smärta vid rörelse än tidigt. Energimässigt kan jag inte säga att det har hänt så väldigt mycket. Kroppen är trött och resan tillbaka känns betydligt längre än jag hade föreställt mig trots att jag hade tänkt mig den nog tar lite tid.

Natten var knepig. Vi hade just pratat om att jag är lyckligt lottad som oftast sover gott utan att vakna på natten. I natt blev exakta motsatsen. Jag vaknade, frös, drog på mig yllestrumpor och fleecejacka, försökte somna om, läste litet osv. Jag fick ta igen det genom att gå och lägga mig igen efter att ha tagit morgontabletterna. Vaknar kl 11:00 och känner mig hängig.

Inga särskilda planer för dagen, bara att försöka ta mig igenom den.

Vi planerade avtrappningen av Gapapentinet i dosetten. Det skall ske med tre dagars mellanrum per tablett. Samtidigt tas även Alvedon bort stegvis. Min smärta idag ligger på 1-2 och den förekommer främst i vissa rörelser och positioner där det blir även den minsta belastning på ländryggen.

Jag får hela tiden råd från syrran vid träning att hitta ett bättre skonsammare sätt att utföra övningarna och stretchningen. Det är verkligen guld värt att ha henne här!

Yngsta sonen var på besök vilket alltid är trevligt. Lite pianoackompanjemang till min fysträning som syftar till att förbättra bålstabiliteten och därmed avlasta ländryggen.

Någon utepromenad orkade jag inte med denna dag.

Och nu är det tisdag morgon. Sovit bättre och det är en helt annan känsla än igår morse.

Det har blivit vinter igen!

LSS handläggaren Stefanie var här. Fick reda på att doldisen Ylva har vabbat dvs varit hemma med sjuka barn.

Jag blev full i skratt när Stefanie berättade att riksnormen för städningen är var tredje vecka. Och man städar inte så noggrant. Och för en ensamstående som jag kunde det kanske bara vara 1 rum som ingick i städningen. Om städningen skulle innefatta toaletten var hon osäker på. Har ni hört???

I vilket fall var jag ute med syrran och vi gick min lilla dryga 1 km:s promenad. Fint väder… halt på vissa ställen, ryggen verkar av trötthet.

Och något mer blev det inte denna dag.

Kungsängsliljan blommar för fullt!

Det är lördag morgon och jag vill krypa tillbaka till sängen efter frukosten, vira in mig i varma sängkläder och inte tänka på något program. Det känns som att man kan tillåta sig det som sjukskriven.

Någon sömn blev det givetvis inte. Jag hade trots allt sovit 7,5 timmar i sträck och sovit en del på dagen också under fredagen.

Fredag kväll när det var tablettdags upptäckte jag att jag glömt att ta eftermiddagsmedicinerna. Efter litet resonerande bestämde vi att det fick vara så men att jag kunde ta Alvedon på natten om jag vaknade av smärtor och låta Gapapentinet vara. Jag sov gott utan att behöva ta igen de glömda tabletterna.

Idag är det kallare igen och det blir enligt prognoserna den enda soliga dagen på ett tag så promenad ute blev högprioriterad. För att göra den mindre krävande tog vi en liten paus i solskenet. 1.33 km blev alldeles lagom eller på gränsen till för mycket.

Assistenten är med som skuggfigur.

Ville ta fika ute och det blev en kort stund då solen lyste inte till uteplatsen och det kändes kallt.

Benövningspasset följde men krävde stor viljestyrka att ta sig genom. Höger lårmuskel smärtar och tar emot och det är den jag behöver få med mig så att gången förbättras.

Orkar inte tänka på lunch så det blir en 3/4 banan och två timmars sömn. Syrran surrar runt med dammsugaren och jag sover som en stock i två timmar utan att höra att hon dammsuger 1 meter från mig.

Detta är nytt och förhoppningsvis nyttigt. Jag har hittills försökt att inte sova på dagen men nu kräver kroppen det och jag får ge efter och gå på känsla.

Söndag morgon tar vi det lugnt. Efter frukost lite lätt fysträning på yogamatta och efter det armträning med syrran samt lite träningscykling och infrabastu på det.

Första natten helt utan Oxycontin gick bra. Lite fick jag vända och vrida mig för att somna men det var inte för ökad smärta utan för att ha tagit flera timmars tupplurar under dagen. Helt klart är dock att jag inte orkar lika mycket träning nu än den första tiden hemma. Orken är väldigt begränsad och det gäller att lyssna på kroppens signaler.

Träningsbanan inomhus:

En liten promenad, 4 varv runt i egna kvarteret inklusive trappan fick bli min ensam utomhusträning. Lite tog det emot men frisk luft är nödvändigt och det kändes bra att ha gjort det. 1.1 km blev det och just nu är det ungefär vad jag klara av åt gången. Jag försöker koncentrera mig på att inte halta och då går det långsamt.

Efter lite vila försökte jag laga litet mat. Vi skulle prova ett nytt recept: Broccoli och ostsoppa. Efter ett tag fick syrran ta över då jag kände mig för trött för att göra soppan helt färdig.

Det är bara att konstatera att det tar tid att komma i form och krafterna finns fortfarande inte där än för att klara sig själv. Även de enklaste dagliga sysslorna blir för mycket.

Idag dog Ingvar Kamprad och Sauli Niinistö blev omvald som Finlands president.

Idag torsdag har vi bestämt att gå på känsla och lyssna på kroppen i stället för att forcera in en massa träning som jag ändå blir så trött av. Lugna puckar med andra ord.

Jag har efter fysträning på golvet gjort övningarna med benträning efter Kristoffers anvisningar. Målet är att göra bara en lagom kort promenad på eftermiddagen och sedan på kvällen repetera golvträningen som är lätt och lite tråkig och så får det räcka för dagen. Kanske kan jag då få mer ork per dag än det har varit de senaste dagarna.

Promenaden blev kort på ca 1 km, vi kör med säkra kort. Detta var den första utepromenaden hemma efter op utan stavar och syrran ser att jag haltar. Det gjorde jag även innan operationen. Och det blir genast mycket jobbigare att gå när jag inte har hjälp av stavarna, att gå kräver helt enkelt en hel del extra ansträngning.

Vi resonerar om haltandet kan ha att göra med en vana eller muskelsvaghet eller svaga nervsignaler som gör att höger lårmuskel helt enkelt inte orkar med den belastningen som ett framåtsteg fullt ut innebär. Jag tror på det senare.

I vilket fall inser jag att vägen tillbaka är mycket lång och kräver uthållighet och tålamod.

Vädret är finte ute, halvklart med solglimtar och frisk men inte extremt kall vind. En kopp kaffe med smörgås smakar gott! Särskilt med tanke på att lunchen inte smakade… fick lämna hälften av den redan lilla portionen på tallriken.

Och återigen ligger bilden felvänd. Kanske har det att göra med att jag använder mobilen både som kamera och att skriva inläggen. I edit funktionen finns inte tillgång till en knapp för bildroteringen. Jag får testa med datorn och se om samma sak händer även då. Och får samma resultat! Frustrerande…

Middagen var färgrik, och det behöver ju vitaminer till återhämtningen:

Kvällen lugn, med lite viljestyrka gjorde jag fysträningen, och benövningarna hade vi redan gjort.

Sover gott och länge!

Idag börjar nertrappningen av medicinerna:

Hittills har jag tagit:

Alvedon 665 mg 3 x 2 tabletter om dagen:
Celebra 100 mg 2 x 1 tablett om dagen
Gabapentin 300 mg 3 x 1 tablett om dagen
Oxycontin 10 mg 2 x 1 tablett om dagen

Idag tas Celebra bort helt samt provas att ta bort 1 Oxycontintablett.

Det är eftermiddag och jag har nog lite mer smärta i ryggen än tidigare. Men framförallt känner jag mig otroligt trött och orkar inte ens tänka på någon träning. Vilar, vill sova. Känner mig mer som patient än konvalescent.

I morse åkte vi till Flemingsberg för att förnya mitt pass då jag har anmält mig till en guidad tripp i augusti till gränszonen mellan Finland och Ryssland tll min mammas hemby. Man vandrar tillsammans med en guide från den ortodoxa kyrkan och gränsvakterna. Resan görs en gång per år och alltid samma datum så länge de ryska myndigheterna tillåter. Det är flera av mina syskon och kusiner som också anmält sig och platserna tar slut fort och passnumret behövs för att ordna gruppvisumet. Jag har inte varit där tidigare och det blir spännande att se trakterna som min mamma alltid sörjde att ha förlorat när ryssarna tog Karelen.

Både konvalescenten och assistenten var lika förvirrade fast det är bara jag som konvalescent som tar ”droger”. Vi tog fel på tiden för det bokade besöket för passansökan och fick sitta av tiden dvs en timme i Ica:s förbutik och ta en onyttig fika.

Väl hemma fick jag besök av kära fd arbetskamraten Ulla. Vi lunchade tillsammans och efter det har jag bara vilat.

Dessa fina kungsängsliljor hade hon med sig:

Lite vårkänsla i huset!

Kvällen vilade jag och halvsov, orkade inte med något annat. Vi såg ”Palmeras en la nieve” på Netflix innan läggdags.

Idag tisdag har jag varit på vårdcentralen för att ta bort agrafferna (34 st). Någon enstaka sved lite men för övrigt gick det utan större smärtupplevelse.

De var tunnare än jag trodde.

Såret ser enligt sköterskan fint ut. Jag ska ha sårförbandet kvar en tid till tills alla sårskorporna är borta.

Sedan menade hon att ärret blir snyggare om man fortsätter att skydda såret från skav av byxlinningen med att täcka över det med kirurgtejp/häfta eller vad det nu heter. Min hud tycker inte om kirurgtejp (blir irriterad och börjar klia) så det får bli silikonplåster eller häfta.

VARNING för nakenbilder!!!

Sköterskan mätte såret till 20 cm. Själv trodde jag att det var längre än så. Bra att ha faktakontroll@

Då jag har vårdcentralen bara ca 800 meter bort promenerade vi dit, jag med stavar, nu med gummifötterna på och syrran utan. Gåstavarna slant inte alls på samma sätt som häromdagen utan gummifötterna.

I blden ovan ser jag lite märklig ut proportionsmässigt. Huvan hänger och ryggsäcken ser ut som en sidopuckel….jag får skylla på fotografen!

Efteråt tog vi en liten extrarunda så hemåt gick vi 1.9 km. Benmusklerna kändes lite trötta närmare hemmet så jag gick lite långsammare men i stort kände jag mig inte totalt utmattad.

Det är fortfarande svårt att säga om gången har blivit bättre nu än före op då jag inte gick med stavar då. Men i vilket fall har jag redan nu före lunch gått totalt över 5000 steg och är inte helt slut i kroppen. Före op var redan 3000 steg extremt ansträngande. Så lite lovande känns det ändå!

För att hålla virus och bakterier borta tar vi shots av ingefära, hemmagjorda förstås! Vi grimaserar starkt varje gång för det är verkligen sting i drycken!

Funderar på att ta lite mindre ingefära i nästa sats. Har börjat misstänka en typo i receptet. Att det skulle stått 20 gram i stället för 200 gram.

Något lite frustrerad över hur kommunens tjänstemän fungerar:

Onsdagen innan jag skulle hem från Rehab ringde jag till en LSS handläggare om behovet av hemtjänst. Hon förklarade att de delar upp brukarna mellan sig på födelsedatumbasis och då jag är född dag 31 skulle jag prata med en handläggare som heter Ylva.

Ylva var inte där just då men hon skulle få ett meddelande att hon skulle ringa mig på torsdagen.

Ingen ringde varken på torsdag eller fredag.

Under helgen skickade jag en ansökan om hemtjänst digitalt via kommunens hemsida.

Ingen ringde på måndag heller.

Idag tisdag ringde jag via kommunens kontaktcenter och bad om att bli kopplad till en biståndshandläggare som heter Ylva för jag tänkte att de kanske hade reda på om hon var där. Då kopplar de mig till ett nummer där alla biståndshandläggarna tydligen sitter.

Jag får prata med en Martin tror jag han hette. Han ser att min ansökan har kommit in och envisas att koppla mig till en Marjo bara för att jag är född i Finland. Jag säger att jag talar flytande svenska men han säger att hon ska ändå ta hand om mitt ärende för hon pratar finska. Jag börjar tappa tålamodet här. Han kopplar mig till Marjo som säger att hon inte alls ska handlägga mitt ärende då jag inte är pensionär utan att det är en LSS handläggare som ska utreda mitt ärende.

Nu har vi gått varvet runt och det har gått en vecka. Efter litet frustrationsmutter från mig lovar hon att ta kontakt med rätt person och be denne ringa mig.

Efter en stund ringer en Gloria som säger att det är Ylva som ska handlägga mitt ärende. Nu har vi definitivt gått varvet runt för jag ringde ju och ville tala med Ylva.

Ylva är inte där nu heller men kommer på torsdag. Skulle hon inte vara tillbaka på torsdag lovade Gloria utreda mitt ärende. Gloria frågar om jag har ett läkarintyg som styrker vad för slags operation jag har gjort. Och det hade jag ju och har nu skickat in via epost. Måste erkänna att jag var lite frestad att skicka en bild på operationsärret men avstod.

Nu väntar jag återigen att Ylva skall ta hand om mitt ärende. Vi får se om jag hinner få ett beslut om hemtjänst eller om syrran blir tvungen att stanna tills behovet är över.

När det gäller träning har vi idag bestämt att regelrätt trappträning får stå åt sidan då jag klarar trapporna uppför rätt bra, men har lite problem neråt.

Vi har börjat med benträning efter gårdagens instruktioner från fysioterapeuten istället, då dessa ju skulle stärka benmusklerna så att jag skulle klara trapporna neråt bättre samt på sikt kunna ta mig upp från golvet utan att behöva ta tag i/ha stöd till hands.

De nya övningarna är verkligen krävande och jag fattar nu varför han tyckte att de skulle göras med en vilodag emellan.

Och så älskar både syrran och jag Ariels armträning med hantlar så vi kör den nu båda två tillsamnans. Jag endast den första delen utan armhävningar för de passar inte så bra för mig just nu.

Även de lätta fysövningarna tar jag lite försiktigt med ett tag nu när såret inte hålls ihop av agraffer. Vill inte ta risken att såret öppnar sig för det vore olyckligt nu när allt har gått så bra hittills.

Idag är dag 14 efter operationen som rubriken antyder. Och den sista dagen för rapportering dag för dag med denna typ av rubrik.

Jag tänker göra lite mer komprimerade summeringar för varje vecka framöver. Hur det går med avtrappningen av de tunga medicinerna etc och skriva lite mer avslappnat om framstegen och lite annat.

Idag tar vi det lugnt. Dock har vi tagit in ett nytt träningspass med armträning, jag tränade med Zumba sticks som väger mindre än 0.5 kg och syrran slet med mina 2 kilos hantlar.

Jag fick skippa armhävningsdelen och hon fick slita och kämpa med dem eftersom hon hade influensa B i december och det tog henne hårt och återhämtningen pågår fortfarande.

För mig kändes det väldigt bra då det ingår i konceptet att man håller tight core när man gör övningarna och jag behöver träna upp corestabiliteten för hållningens skull då ryggmuskulaturen har utsatts för mycket under operationen och det är inte möjligt att träna just ryggmuskulaturen så mycket än.

Det här är övningar jag gjorde före operationen. Tycker Ariel är så fräsch så det är roligt att träna till hennes instruktioner.

I eftermiddag ska vi till Tullinge Rehab för att träffa fysioterapeuten då det inte fanns tider här på den närmaste Rehab dit jag hade kunnat träningspromenera då avståndet är bara ca 800 m. Erik är på långsemester i Bolivien till början på mars så jag träffar en ny fysioterapeut som heter Kristoffer.

Samtidigt passar vi på att lämna tillbaka toastolshöjaren med armstöd då det har visat sig att jag har tillräcklig benstyrka att ta mig upp utan den.

Griptången däremot är super värdefull för att plocka upp saker utan att behöva gå ner på knä. Jag använder den även som hjälp för att plocka in och ur tvätt från tvättmaskinen, ta på mig vissa skor, kläder etc.

Hemma igen efter träff med fysioterapeuten. Jag fick förklarat att mina svårigheter att ta mig nerför trappor beror på svaga lårmuskler så jag fick en del nya övningar att ta till programmet för att få mångsidig träning för benen. De är såpass tunga att jag endast skall göra varannan dag så hör i början.

Kristoffer testade också hur många ggr jag hann resa mig upp och sätta mig på en stol under 30 sekunder. Det blev 11 ggr. Före operationen 13 ggr. Inte så långt ifrån. Vi ses om två veckor och testar på nytt och ser om det blivit bättre. Nu har jag ju både Oxycontinet och Gapapentinen kvar och antar att de sätter ner reaktionsförmågan något. Spännande att se vad har hunnit hända efter två veckor med benträning.

Vi skulle egentligen tagit en promenad ute efter besöket men jag kände att det var så kallt att kroppen inte riktigt ville. Vi åkte istället till Tumba centrum för att panta flaskor, fika (Kristoffer, fysioterapeuten tyckte att jag skulle ha lite roligt också, inte bara träna!), och handla mat.

Återigen vänder sig bilden vid uppladdningen. Jag försökte vända den ”fel” innan uppladdningen för att se om den sen skulle vända sig rätt men icke!
Detta händer ibland men inte med alla bilder… mystiskt och frustrerande.

Det kom ett brev från försäkringskassan. Jag har sedan den 2. januari försökt att få dem att skicka mig ett papper, en sammanställning av verkställda utbetalningar för 2017. Efter att jag ringde en tredje gång kom den idag. Men på fel period, dvs för 2018 i stället för 2017. Suck och frustration. Jag begär det varje år för God man redovisningen och det har aldrig varit några problem tidigare. Nu får jag ringa en fjärde gång.

Visst är de fina!

Efter träning på yogamatta, trappträning etc åkte vi iväg att handla mat. Idag har syrran vågat sig på att köra min bil och vi har handlat i vårt centrum.

Jag själv får vänta med bilkörning till någon gång i mitten på februari då jag förhoppningsvis har lämnat både Oxycontinet och nervsmärtmedicinet Gapapentin och reaktionsförmågan är lite mer normal.

Sedan krävs det att någon hjälper mig med garagedörren för vi har gamla skruttiga garage och att få dörrarna upp och ner kräver en frisk rygg. Vägen till självständigheten blir lång.

I vilket fall var det tröttande att gå i centrum så när vi hade handlat färdigt matvarorna satte jag mig på en bänk för att vila medan hon sökte lite andra saker i andra butiker. Vi konstatetar att jag haltar.

Väl hemma fikade vi och sedan var det dags att ta en promenad. Solen sken och det var riktigt fint promenadväder. Glömde ta kort tyvärr.

För min del blev det 2.46 km på 49 minuter. Under första delen fick jag stanna för det gjorde ont i bröstet. Det gick över efter en stund och vi fortsatte. Jag hade gåstavar men de var inte till så stor hjälp. Slöa spetsar och för lite snö att få bra fäste med dem. De slant mest runt. Lite sluttande uppförsbackar närmast hemmet gick utan att det kändes övermäktigt.

Vi hade bestämt i förväg att jag skulle träningscykla en stund efter promenaden för det har visat sig att jag inte orkar göra det på kvällen. Satte mitt mål till 5 km och orkade det men inte en meter mer. Sedan 15 min infrabastu med ihopvikt handduk som isolering mot agrafferna (33 st räknade sköterskan dem till). Ville inte att de skulle bli varma.

Under tiden tog Eeva en längre promenad i en mera vanlig takt. Jag duschade för första gången hemma. Med lite planering i förväg med var placera allt och en griptång till hands gick det bra dock i långsam fart.

Vi åt morotssoppa till lunch och nu är jag helt slut och vilar. Eeva har tagit på sig städerskerollen och städat duschrummet riktigt grundligt. Och nu får hon sin bastuvila.

Multitasking a la Eeva:

Skala palsternackor och stretcha:

På kvällen vilade jag mest och sedan kollade vi på damernas fria från konståknings EM.

Då jag varit mycket trött i kroppen efter den långa promenaden har vi lärt oss att der är för tidigt för sådana ansträngningar som jag utsatte mig för idag. Det kostar på för mycket i trötthet efteråt.

Man har ju lossat och fört åt sidan alla stora ryggmuskler under operationen så jag har inte mycket muskelkraft att hålla kroppen upprätt. Så from imorgon får det bli flera kortare promenader som får ökas bara litet i taget i tid. Då kanske jag orkar lite mera fysioterapiträning och litet vardagssysslor som kan göras utan att belasta ryggen. Nu börjar jag förstå varför Erik sa att det tar ett år att återhämta sig helt.

Vi planerar att åka till Rönninge och prova Zumba Gold imorgon.. Jag kanske orkar halva passet. Och så får Eeva se litet annat än min gata. Hon gillar rörelse och dans. Det blir iaf roligt att överraska Cecilia. Hon väntar nog inte se mig så här snart.

På måndag eftermiddag ska jag till Rehab i Tullinge och träffa Kristoffer då Erik ör på långsemester i Bolivien.

På tisdag blir det besök på vårdcentralen då agrafferna ska tas bort och såret kontrolleras. Dit tänkte vi att vi kunde gå då sträckan är bara 800 meter. Det kommer att ta mig runt en halvtimme men om vädret är fint är det värt det. Dagsljus och frisk luft och motion på samma gång.

På onsdag fm skall jag förnya passet, har bokat tid i Flemingsberg. Vi planerar att delta i ett evenemang 7/8 som bara är en gång per år och passet behöver vara giltigt 6 mån efter det. Mitt går ut i juni. Besöket avser en vandring till fots i gränszonen mellan Ryssland och Finland och syftet är att besöka Korpiselkä, ett samhälle där min mors familj levde fram till att ryssarna tog det när gränsen flyttades. Det skulle bli första gången för mig att se platserna som min mor har berättat om och längtat tillbaka till. Om vi nu får tillstånd det vill säga. Man vet aldrig.