Kategori: Uncategorized

Resan till Korpiselkä fick bli i form av korsprocession då det finns inget annat sätt att få besöka området som delvis ligger inom den ryska gränszonen. Mycket diplomati, förhandlingar, samarbete mellan de båda länderna och deras  kyrkor har gjort att det ännu en gång blev möjligt för en grupp att ta sig till detta område som finländarna förlorade under kriget.

 

Längtan dit och sorgen av förlusten av det egna barndomshemmet präglade min mammas liv ända fram till slutet. Under en av återvändsresorna från ”evakko” dog även min morfar i  en trafikolycka när hon bara var 13 år gammal. För att bespara hästens krafter i en uppförsbacke steg han av  kärran för att gå bredvid sin hast och blev överkörd av en mötande lastbil.

Gruppen träffades vid Hoilola kyrka och därifrån åkte vi  i bilar till Ruhovaara till den mycket inofficiella gränsövergången. Efter extremt noggrann passkontroll fick vi under en liten regnskur starta processionen där prästerna och kören sjöng hela vägen. Både ryska och finska gränsvakter höll koll på gruppen. De finska gränsvakterna tog flitigt foton på oss. Jag vet inte om det var en del av säkerhetsprotokollet eller annat intresse.

Mitt på vägen stannade vi upp och det hölls bönestunder. En av prästerna klev upp på en sten vid vägkanten… blev en lite rolig bild…  som om han svävar…

 

Det var inte tillåtet att avvika från vägen för att till exempel leta efter ruinerna till mammas barndomshem. Vi trodde dock att vi kunde lokalisera stället pga vinbärsbuskar och humle nära vägen samt tidigare kännedom om dess placering  i byn. Vi fick senare bekräftat att det var rätt slutsats av en person med bättre lokalkännedom. På väg tillbaka gick vi i slutet av processionen och stannade upp för att ta bilder. Min kusin Tellervo föddes här så hon var överlycklig för att ha hittat sina rötter. Gränsvakterna var förstående och positiva och hjälpte oss att ta bilder.

När det gällde fotograferandet gick vi inte ta foton på ryska gränsvakter eller deras säkerhetsutrustning eller bommar och sådant.

 

Vi gick vidare förbi kyrkan mot den ortodoxa kyrkogården. En liten drickapaus vid en vägkorsning där det var taggtrådsstängsel och ”plogat” områden vid sidan om där man Kunde se om någon inkräktare hade satt sin fot. Stigen tog oss intill den förväxta kyrkogården för en liten minnesstund, och därefter pekade Fader Vesa ut vår morfars fars gravsten alldeles intill. Den var bland de få som fortfarande fans kvar. Det har berättats att de flesta har fraktats bort av ryssarna som byggmaterial.

Vi hade med oss blommor och fick fotograferas. Det kändes väldigt högtidligt.

 

 

Från den ortodoxa kyrkogården fortsatte vi  vidare på en stig till den intilliggande luteranska kyrkogården, där det hölls en liten ceremoni ledd av den luteranska prästen. De här korsprocessionerna har gjorts 30 gånger men denna gang var den första ekumeniska. Båda kyrkogårdarna var i stort sett skog, givetvis inte underhållet. På den luteranska såg vi denna nedsjunkna gravsten.

 

Sedan återvände vi till kyrkan. Efter en liten antydan till regnskur åt vi soppa och mackor, och kaffe och kanelbullar. Detta ingick  i priset och var sent på dagen runt 15. Det fans  ett fåtal bord under ett tälttak, och de som inte fick plats där  fick äta vid långbänkar…

Kyrkan är väldigt förfallen, en av kupolerna nedrasad, delar av taket likaså, men väggarna i  stort sett uppe fortfarande. Det är sorgligt att den inte kan rustas upp eller åtminstone underhållas. Inre skatter har dock räddats tidigare och finns placerade i olika kyrkor I Finland.

Fader Vesa läste upp historien om Pyhimys/martyr Kristoffer… och en kopia av en ikon överlämnades till den ryska prästen. Lite andra gåvor till gränsvakterna avslutade denna del.

 

 

På väg tillbaka mot Ruhovaara spanade vi efter stället där mamma växte upp och fotade som jag skrev ovan. Vi gick totalt ca 7,7 km denna dag. Det var bitvis tungt pga att takten var så långsam.

 

Vi åkte via Hoilola kyrka till Tuupovaara till våra föräldrars, mormors och henns mors grav innan vi fortsatte den långa dagen.

Trotta och belåtna bastade vi hemma hos lillsyrran.

 

 

 

 

 

Idag har jag fraktat i väg skräp till återvinningen och diverse prylar till Hela människans second hand affär.

Kändes bra att rensa litet. Någon gång i tiden var det tänkt att jag skulle stå själv och sälja en del på bakluckeloppisen men när det inte blivit av på ett antal år kändes denna lösning lika bra om inte bättre.

I och med att jag byter ut delar av min centraldammsugare… just nu närmare sagt slang med strömbrytare i handtaget behövde jag även byta locket till utsugsdosorna. Svettades med den första dosan i ett antal timmar utan något resultat. Elen klarade jag av att koppla om själv…har nog sett min pappa och några till skala kabel och tvinga koppartråd tillräckligt många gånger för att veta hur man gör. Kruxet var hur få det nya locket att fästa i trappen. Fyra skruvar som helt enkelt inte ville fästa i gängorna på motsatt sida i någon sorts plastram som hade ett gängat hål för varje skruv. Slet och slet och försökte använda olika metoder för att få locket fixerat så skruven skulle hitta rätt utan resultat.

 

 

 

 

Kontaktade brorsan som för många år sedan arbetade extra med att installera centraldammsugare och fick lite stöd och även bekräftat att detta moment är lite trixigt.

Efter ett tag kom jag fram till att det kanske var att plastramen studsade bakåt när man tryckte locket mot röret som var problemet när skruvarna inte tog och kallade på hjälp som skulle trycka emot från baksidan. Det gick lite bättre efter att tags trixande men det är fortfarande inte helt 100 % bra. För att visa medhjälparen hur det ser ut på insidan öppnade jag nästa dosa som satt fast ordentligt pga målarfärg men när den väl kom loss visade det sig att här gick skruvarna in direkt i trä i stället för små gängade hål i plastram så detta var lätt som en plätt. Likaså den tredje. Lättad att ha åstadkommit något utan flera timmars slit.

Jag ska byta även centralenhet men då tänkte jag be om hjälp direkt utan att prova själv.

Så går pensionärsdagarna… ingen brist på sysselsättning inte.

Igår var jag och gjorde stan med guddottern. Jag tog henne först till Sergels torg där vi var inne i Hötorgshallen, sedan en tjuvtitt på Haymarket och tills sist ville jag visa henne Konserthuset. Det visade sig att de hade en utställning om Birgit Nilsson och hon fick möjlighet att skriva i gästboken.

 

Middag ät vi på Aqui Tapas, var annars. Vi hade bokat bord, det går knappast utan, och fick sitta ute. Serveringspersonalen är stans trevligaste, de bjuder verkligen på sig själva. Vår servitör kom från Malaga och upplyste oss om festivalen där nu i  augusti. Nicole fick beställa själv på spanska, maten var gudomlig och hennes bedömning var ”som i  Spanien fast bättre!”

Vi vandrade vidare till Gamla stan, åt glass och sedan ”hem” till Chicha. Jag stannade en stund och vilade fossingarna och mha en Pisco sour orkade jag fortsätta hemåt.

Veckans goda nyhet är att jag fått en hyresgäst! En supertrevlig brasilianska som är inne på sitt andra år som postdoc på KI. Kändes väldigt bra! Kontraktet skrivet och jag kan ta lite ledigt från visningar och sånt. Hon flyttar in första september och blir kvar till åtminstone april ut. Det blir spännande!

I morgon skall jag packa och städa för att ta färjan till Helsingfors på lördag.

En veckas paus från fixandet hemma… skall bli skönt bara rulla på vägarna och lyssna på bilradion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

El partido, matchen… man behöver inte säga annat (för att alla skall veta vad man pratar om), och man pratar inte om något annat … bland chilenarna i Sverige. Och alla som förmår skall dit. Och för att göra saker jag inte brukar göra/aldrig har gjort … skall jag se matchen på plats på Friends Arena. Tillsammans med min chilenska väninna som inte heller brukar se matcher. Det är nu det gäller… att uppleva inte bara det man brukar… utan ge sig ut på andra äventyr.

Oväntade problemställningar dök upp när jag skulle boka biljetterna. Man måste välja plats utifrån vilket lag man hejar… sånt tänker man inte på när man är ovan… Något sent ute så var det inte alldeles enkelt… då alla platser man kunde säkert definiera som det ena eller andra lagets supportrar redan var sålda.

Vi har nu platser där vi tror vi inte blir slagna om Chile vinner… ! Livat tror jag att det blir.

Ryggen värker och icepacks och vetevärmare åker ut och in i frys respektive mikrovågsugnen hela kvällarna. Ansträngningen som det är att vara igång hela dagarna märks. Jag hade ju ingen värk när jag var sjukskriven de sista veckorna, utan detta kom direkt efter att jag återvände till arbetet.

Med Christoffer (min fysioterapeut på Aleris Rehab i Tullinge) har vi nu börjat träna med hjälp av NMSE, en liten dosa med elektroder som fasts på vadmusklerna på höger fot för att ge lite extra stimulans till nerverna så de skall vakna upp med målet att även den foten skall lyda och gå upp på tå när hjärnan så befaller.

Jag har i programmet även ett par övningar på gymmet för ryggmuskulaturen och benen. Nu har vi fått lägga upp det på mina ”hemmadagar”, vilket gör att det blir två dagar i följd. Inte optimalt men bättre än inte ha någon träning alls. Hemmavid har jag inte orkat träna så mycket nu när jag återgått till arbetet förutom tåhävningarna i rulltrappan på väg till jobbet och de nödvändiga promenaderna det blir för byten av transportmedel.

Nu vill jag testa om det kan bli bättre med värken, inte bara mha vila, utan lite skonsam extra coreträning och ryggträning. Det gäller att bita i det sura äpplet och återföra rehabrutiner som jag inte trodde behövdes längre.

Även höger fot som jag hade ont i och som blev bra med Voltaren gel-kuren har börjat böka igen. Ansträngningsvärk känns det som. Eventuellt får jag ta till en till kur om det inte ger sig med lite vilodagar.

Men överlag har jag det så bra som det kan vara! Jag är lyckligt lottad att leva i ett land med så bra sjukvård och specialkompetens. Perfekt är den ju inte men min operation har ju gått så bra, och även rehabiliteringen över förväntan.

Idag kom min beställning av Aji Amarillo frön! Mycket intressant att se om jag lyckas odla fram dessa chilifrukter som används som smaksättare i peruansk matlagning, framförallt skulle jag behöva dem för causa limeñan som jag tycker så mycket om.

Med våren i sikte har jag tagit mig själv i kragen och beställt en liten resa till värmen i april. Det blev Salerno i Italien av helt sentimentala skäl.

Jag hade för många år sedan sällskap på flyget från München till Neapel av ett italienskt par från Salerno. Frun satt bredvid mig, var jätteflygrädd och höll i min arm under hela resan. Varken hon eller hennes make som hade varit och hälsat på en son som bodde i Tyskland kunde något annat språk än italienska men vi kommunicerade väldigt bra med lite improviserad spanskinfluerad italienska från min sida. De var så sympatiska i sina anspråkslösa väsen så jag bestämde mig då att någon dag skall jag åka till Salerno! Länge tänkte jag att det skulle få bli en språkkurs där men de var på två veckor och på datum som inte passade mig så jag skall dit och nosa på trakten förstl. Kanske blir det kärlek och en språkkurs passar in vid något annat tillfälle.

Jag skall bo i en liten lägenhet med balkong mitt i Salernos gamla stad. För övrigt tanker jag inte planera så mycket på förhand, utan ta en dag i taget och göra utflykter inom närområdena efter vad jag känner för. Bara vara, ta det lugnt, njuta av solstrålar (hoppas det blir några!), god mat och viner, atmosfär osv.

Och nu tittar solen fram även här, härligt!

Jag har återvänt till arbete, 2 dagar avklarade. Det var både roligt och utmattande. Särskilt första dagen då rummet kändes som eget och ändå inte. Efter en del justeringar började jag känna mig mera hemma. Första dagen blev så intensiv att jag inte hade tillfälle att vila ryggen och det kändes på kvällen. Det saknas en del muskelstyrka och stabilitet fortfarande och att gå utan stavar blev en påminnelse om att steget inte är riktigt lika långt som med stavarna som jag använder på fritiden.

På tunnelbanan gjorde jag en upptäckt om ett ypperligt träningstillfälle. Det är mycket rulltrappor uppåt och då kan jag hänga med hälarna i luften och göra tåhävningsövningar på vägen! Effektivt. Dock går det inte neråt…

Visst, tunnelbanan. Det var länge sedan jag klarade av att åka kommunalt och nu känns det som att det normala finns nära tillhands… jag kan vara som alla andra vilket känns befriande. Ovan som jag var fick jag titta lite extra på skyltningen… jag hann ju inte åka så mycket efter att den nya stationen invigdes.

På skrivbordet väntade en bukett av de ljuvligaste tulpaner! Kan inte se mig mätt på dem:

Ett varmt välkomnande.

Ute däremot är det kallt och mycket snö…

Säkert roligt för många och ljusare är det ju med snö, men personligen skulle jag föredra att det redan var vår, inga snöskottningsbekymmer, rädsla för halka, kallt och dyrtatt värma upp huset.

Inför pensioneringen laddar jag upp med diverse inköp som funnits som idéer men fått ge vika för annat i brist på tid. Det tar tid att handla saker… jag är hopplöst grundlig och det tar mycket energi att kolla upp och bestämma sig. Senaste tillskottet är muffinsplåten från Le Creuset som jag hittade till extrapris.

Och kunde inte vänta med att prova ett recept på potatis”bakelser” i ugnen. De var lätta att tillaga, och blev supergoda!

Plåten är jag jättenöjd med, gräddningen var jämn och plåten lätt att diska.

Recept att prova har jag samlat från Pinterest … och har ambitioner att försöka prova lite nytt mer framöver än hittills. Vad lätt man fastnar i samma spår, särskilt när energin inte är på topp.

Ett datorköp är också på gång med vissa svårigheter… Behöver ringa leverantören i morgon.

På lördagen tog jag mig i kragen och gick med stavar lite drygt 5 km. Det var rekord i distans och jag kände mig riktigt nöjd.

Idag söndag har jag också gjort färdigt något som jag har skjutit upp, God Mans redovisning. Jag brukar vara klar med den tidigt i januari, men i år begärde jag dispens och fick det och har därför dragit ut på det mer än egentligen nödvändigt. Men nu är den klar att posta till Överförmyndarnämnden och det känns väldigt bra att inte ha något sådant hängande över sig.

En liten summering om läget efter

Rörlighet:

Jag går klart bättre än innan operationen. Stegen är längre, kan gå fortare men haltar något lite fortfarande pga att höger fot inte riktigt orkar ta sista lilla biten och trycka ifrån.

Att gå i trappor går bättre än innan operationen. Behöver knappt ha något stöd av armarna.

Tåhävningar med båda fötterna samtidigt går bättre och bättre men kräver daglig träning. Orkar nu två sets med 15 rep.

Tåhävning med bara vänster fot fungerar men jag kommer inte lika högt upp med hälen som med båda tillsammans.

Tåhävning med höger fot fungerar inte än så länge men jag tror på att det kommer på sikt. Den funktionen är väsentlig att få tillbaka för att jag ska slippa halta. Planen är att använda sig av NMES, Neuromuskulär elektrostimulering. Vi skall prova i nästa vecka hos Aleris Rehab. Har också fått lite nya övningar för just detta.

Smärtlindring behöver jag inte längre i form av tabletter. Just nu använder jag Voltaren gel för smärta i höger fot som troligen blivit överansträngd. Om jag anstränger ryggen för mycket kan jag vilja ha lite icepack eller kylgel för att lindra värk i ländryggen.

Benläkningen är inte klar än så jag kan inte vrida, lyfta tunga saker eller böja kroppen i extrema positioner än. Behöver fortfarande lägga mig ner emellanåt för att låta ryggen vila en stund.

Orken:

Testar lite hur mycket aktivitet jag orkar med och det har blivit något bättre den senaste veckan efter att ha stått still väldigt länge. Och det känns uppmuntrande!

Har gått en stavgångspromenad på drygt 4 km utan att bli totalt utmattad.

Åkte med tåg intill Södra station i måndags (för fika med vänner) och det gick bra. Fick dock skjuts hem så det blev inte ett helt ”åka-till-stan-test”.

En hel del träning återstår till ett normalt liv men jag känner nu att jag är på god väg!

Idag åkte vi till Södertälje, syrran fortfarande som chaufför, till min syrianska frisörska Sara. Jag klippte mig och även hon trots lite rädsla för att korta av det långa håret mer än bara ta topparna. Det blev fint tycker jag!

Sedan fika på Spaaks i Tumba C, och en runda i mataffären. Nu hemma och flera timmars vila är nödvändig för mig då flera timmar ”ute i svängen” tar fortfarande mycket kraft.

Vi testade garagedörren och jag kommmer att kunna öppna och stänga den själv utan att anstränga ländryggen. Första gångerna använde jag gåstavarna för att lyfta upp den den sista lilla biten. Vi behöver bara fästa upp ett längre snöre så jag kan lättare dra ner dörren när den ska stängas. Det skall vi göra vid ett annat tillfälle då min ork för dagen är slut. Ett steg till mot självständigare liv.

När jag har återhämtat mig ska syrran visa mig hur man lagar en traditionell finsk kötträtt: Karjalanpaisti.

Lite extra spänning har vi i köket. Igår upptäckte vi en objuden gäst. Jag satte upp en musfälla i morse (det var så många år sedan sist att jag fick googla hur man sätter upp den) och hen var fräck nog att äta upp osten utan att fällan löstes. Nu är kriget i full gång. Jag vet precis hur jag ska göra. Och han var klok nog att inte återvända!

Det som står ovan skrev jag för fjorton dagar sedan (idag är det lö 17/2) och har varit lite avslagen mentalt för att uppdatera med flera saker.

Garagedörren hittade vi en bra lösning på på andra försöket och det funkar klockrent!

Syrran åkte hem efter att ha varit hos mig i hela tre veckor! Hon var en ovärderlig hjälp och nu skall jag klara mig utan kock, chaufför, städhjälp, sällskap och biokompis (Netflix hade oanade skatter!). Snyft.

Vi har inte varit tillsammans så här länge sedan barndomen så det var nytt och spännande att lära känna varandra som vuxna individer i vardagen. Vi har våra likheter och olikheter. Minnena från barndomen är delvis samma och delvis olika, och bilden inte exakt detsamma.

Hade besök av Hatice en dag … trevligt att höra lite hur det är på jobbet.

Arbetskamraten Nada var på besök tidigare i veckan och vi åt lite mat (från mitt frysta förråd), drack lite vin, och avslutade med minisemlorna Nada hade handlat. Trevligt!

I förrgår hade jag hemhjälp för första och sista gången för denna period. Hon var trevlig och städade en våningsplan, inte så noggrant som de redan hade aviserat från kommunen, men ändå. Hon handlade och delvis fel saker trots skriven och genomgången lista. Skönt att konstatera att jag nu tror mig kunna klara mig själv i fortsättningen. Lite i taget… men det kommer att gå.

Fick en glädjande överraskning i form av ett litet kort från mina bästa arbetskamrater Ann, Linda, Nada och Cilla:

Imponerad av finskan:

Igår fredag hade jag kärt besök från min kubanska/peruanska/spanska familj: Nicole, Kevin och Eni från Spanien var här. Vi åt pizza… längtade så… hade inte ätit det på jättelänge ! – bakade en miniminisats kanelbullar (Nicoles favorit!), varav hälften glömdes kvar i ugnen (många kockar…) och blev lite svartbruna och torra… första plåten blev jättegott!

De hjälpte mig också att flytta upp mina kläder mm från det tillfälliga sovrummet upp till mitt egentliga sovrum där jag nu sovit första natten på en månad. Känns skönt att ta små steg till det ”normala”. Sängen skall också flyttas upp så jag får min dubbelsäng tillbaka men det får jag ta hjälp av grabbarna vid ett senare skede.

Träningen har det varit lite si så där med … men idag har jag skärpt mig och tagit en omgång benträning.

Lite utebilder från en promenad tidigare i månaden:

Det slog mig att jag inte har så många månader kvar till pensioneringen. Så man kan redan börja planera för den fria tiden.

En del resor hoppas jag att det kan blir och med tanke på det (och att mina gamla gåstavar har så slitna spetsar) beställde jag nya hopfällbara:

De kom fort men dessvärre var den ena redan defekt vid ankomst så jag har reklamerat och får returnera det första paret. Det var tråkigt då de var ganska dyra. I vilket fall får de plats i en kabinväska… så jag kan lätt ta med mig dem både hemmavid och vid längre resor.

20180221: De senaste tio dagarna har jag haft ont i höger fot och kom äntligen iväg till vårdcentralen. Fick recept på Voltaren gel och hoppas att smärtan släpper så träningen blir lättare.

Matlagning har inte krafterna räckt till riktigt men lite ugnspannkaka orkade jag fixa igår onsdag.