Idag blev flaskan äntligen öppnad. Det var en present från en kär person i Spanien som gav mig vinet i present när jag var där i somras.
Jag bjöd min väninna Anna på middag, jag hade ju en arbetsfri dag idag på skärtorsdagen.
Det blev lite potatiskakor i muffinsform… min favorit just nu, litet kallskuret, sallad och diverse till…
Kaffet och chokladkakorna slank ner innan fotot togs!
Resan till Korpiselkä fick bli i form av korsprocession då det finns inget annat sätt att få besöka området som delvis ligger inom den ryska gränszonen. Mycket diplomati, förhandlingar, samarbete mellan de båda länderna och deras kyrkor har gjort att det ännu en gång blev möjligt för en grupp att ta sig till detta område som finländarna förlorade under kriget.
Längtan dit och sorgen av förlusten av det egna barndomshemmet präglade min mammas liv ända fram till slutet. Under en av återvändsresorna från ”evakko” dog även min morfar i en trafikolycka när hon bara var 13 år gammal. För att bespara hästens krafter i en uppförsbacke steg han av kärran för att gå bredvid sin hast och blev överkörd av en mötande lastbil.
Gruppen träffades vid Hoilola kyrka och därifrån åkte vi i bilar till Ruhovaara till den mycket inofficiella gränsövergången. Efter extremt noggrann passkontroll fick vi under en liten regnskur starta processionen där prästerna och kören sjöng hela vägen. Både ryska och finska gränsvakter höll koll på gruppen. De finska gränsvakterna tog flitigt foton på oss. Jag vet inte om det var en del av säkerhetsprotokollet eller annat intresse.
Mitt på vägen stannade vi upp och det hölls bönestunder. En av prästerna klev upp på en sten vid vägkanten… blev en lite rolig bild… som om han svävar…
Det var inte tillåtet att avvika från vägen för att till exempel leta efter ruinerna till mammas barndomshem. Vi trodde dock att vi kunde lokalisera stället pga vinbärsbuskar och humle nära vägen samt tidigare kännedom om dess placering i byn. Vi fick senare bekräftat att det var rätt slutsats av en person med bättre lokalkännedom. På väg tillbaka gick vi i slutet av processionen och stannade upp för att ta bilder. Min kusin Tellervo föddes här så hon var överlycklig för att ha hittat sina rötter. Gränsvakterna var förstående och positiva och hjälpte oss att ta bilder.
När det gällde fotograferandet gick vi inte ta foton på ryska gränsvakter eller deras säkerhetsutrustning eller bommar och sådant.
Vi gick vidare förbi kyrkan mot den ortodoxa kyrkogården. En liten drickapaus vid en vägkorsning där det var taggtrådsstängsel och ”plogat” områden vid sidan om där man Kunde se om någon inkräktare hade satt sin fot. Stigen tog oss intill den förväxta kyrkogården för en liten minnesstund, och därefter pekade Fader Vesa ut vår morfars fars gravsten alldeles intill. Den var bland de få som fortfarande fans kvar. Det har berättats att de flesta har fraktats bort av ryssarna som byggmaterial.
Vi hade med oss blommor och fick fotograferas. Det kändes väldigt högtidligt.
Från den ortodoxa kyrkogården fortsatte vi vidare på en stig till den intilliggande luteranska kyrkogården, där det hölls en liten ceremoni ledd av den luteranska prästen. De här korsprocessionerna har gjorts 30 gånger men denna gang var den första ekumeniska. Båda kyrkogårdarna var i stort sett skog, givetvis inte underhållet. På den luteranska såg vi denna nedsjunkna gravsten.
Sedan återvände vi till kyrkan. Efter en liten antydan till regnskur åt vi soppa och mackor, och kaffe och kanelbullar. Detta ingick i priset och var sent på dagen runt 15. Det fans ett fåtal bord under ett tälttak, och de som inte fick plats där fick äta vid långbänkar…
Kyrkan är väldigt förfallen, en av kupolerna nedrasad, delar av taket likaså, men väggarna i stort sett uppe fortfarande. Det är sorgligt att den inte kan rustas upp eller åtminstone underhållas. Inre skatter har dock räddats tidigare och finns placerade i olika kyrkor I Finland.
Fader Vesa läste upp historien om Pyhimys/martyr Kristoffer… och en kopia av en ikon överlämnades till den ryska prästen. Lite andra gåvor till gränsvakterna avslutade denna del.
På väg tillbaka mot Ruhovaara spanade vi efter stället där mamma växte upp och fotade som jag skrev ovan. Vi gick totalt ca 7,7 km denna dag. Det var bitvis tungt pga att takten var så långsam.
Vi åkte via Hoilola kyrka till Tuupovaara till våra föräldrars, mormors och henns mors grav innan vi fortsatte den långa dagen.
Trotta och belåtna bastade vi hemma hos lillsyrran.
Idag har jag fraktat i väg skräp till återvinningen och diverse prylar till Hela människans second hand affär.
Kändes bra att rensa litet. Någon gång i tiden var det tänkt att jag skulle stå själv och sälja en del på bakluckeloppisen men när det inte blivit av på ett antal år kändes denna lösning lika bra om inte bättre.
I och med att jag byter ut delar av min centraldammsugare… just nu närmare sagt slang med strömbrytare i handtaget behövde jag även byta locket till utsugsdosorna. Svettades med den första dosan i ett antal timmar utan något resultat. Elen klarade jag av att koppla om själv…har nog sett min pappa och några till skala kabel och tvinga koppartråd tillräckligt många gånger för att veta hur man gör. Kruxet var hur få det nya locket att fästa i trappen. Fyra skruvar som helt enkelt inte ville fästa i gängorna på motsatt sida i någon sorts plastram som hade ett gängat hål för varje skruv. Slet och slet och försökte använda olika metoder för att få locket fixerat så skruven skulle hitta rätt utan resultat.
Kontaktade brorsan som för många år sedan arbetade extra med att installera centraldammsugare och fick lite stöd och även bekräftat att detta moment är lite trixigt.
Efter ett tag kom jag fram till att det kanske var att plastramen studsade bakåt när man tryckte locket mot röret som var problemet när skruvarna inte tog och kallade på hjälp som skulle trycka emot från baksidan. Det gick lite bättre efter att tags trixande men det är fortfarande inte helt 100 % bra. För att visa medhjälparen hur det ser ut på insidan öppnade jag nästa dosa som satt fast ordentligt pga målarfärg men när den väl kom loss visade det sig att här gick skruvarna in direkt i trä i stället för små gängade hål i plastram så detta var lätt som en plätt. Likaså den tredje. Lättad att ha åstadkommit något utan flera timmars slit.
Jag ska byta även centralenhet men då tänkte jag be om hjälp direkt utan att prova själv.
Så går pensionärsdagarna… ingen brist på sysselsättning inte.
Igår var jag och gjorde stan med guddottern. Jag tog henne först till Sergels torg där vi var inne i Hötorgshallen, sedan en tjuvtitt på Haymarket och tills sist ville jag visa henne Konserthuset. Det visade sig att de hade en utställning om Birgit Nilsson och hon fick möjlighet att skriva i gästboken.
Middag ät vi på Aqui Tapas, var annars. Vi hade bokat bord, det går knappast utan, och fick sitta ute. Serveringspersonalen är stans trevligaste, de bjuder verkligen på sig själva. Vår servitör kom från Malaga och upplyste oss om festivalen där nu i augusti. Nicole fick beställa själv på spanska, maten var gudomlig och hennes bedömning var ”som i Spanien fast bättre!”
Vi vandrade vidare till Gamla stan, åt glass och sedan ”hem” till Chicha. Jag stannade en stund och vilade fossingarna och mha en Pisco sour orkade jag fortsätta hemåt.
Veckans goda nyhet är att jag fått en hyresgäst! En supertrevlig brasilianska som är inne på sitt andra år som postdoc på KI. Kändes väldigt bra! Kontraktet skrivet och jag kan ta lite ledigt från visningar och sånt. Hon flyttar in första september och blir kvar till åtminstone april ut. Det blir spännande!
I morgon skall jag packa och städa för att ta färjan till Helsingfors på lördag.
En veckas paus från fixandet hemma… skall bli skönt bara rulla på vägarna och lyssna på bilradion.
Efter att ha arbetat ett antal veckor med att göra i ordning uthyrningsrummet, åkte jag på ”semester” till Spanien. Ordet semester har nu fått en annan innebörd, ledighet från vardagen hemma vs ledighet från arbetet.
Resan var så givande, nya vyer, nya upplevelser. Mycket sol, långa promenader längs med kusten, ömsom vandrande längs med vattenbrynet, omsöm på plattlagda stigar, vackra vyer, några drinker här och där, svalkande dopp och simning i poolen vid behov, fläktar, sangría…
Dans i sanden i Chiringuito Mambo vid Miami Platja varvades med fotbollsmatcher (VM 2018), dessvärre gick det inte så bra för Sverige i åttondedelsfinalen.
God mat fick vi äta på Casa Shanghai i Cambrils, på MUR MUR (”Gå gå”) i Salou, hemma hos Eni i Riudecañyes, och denna gången för första gången åt vi även i själva byn, på Dijous Tapes Bar. Tidigare har vi alltid bara åkt förbi antingen på väg mot stranden eller hem. Jag tog callos (magsäck) som äts med bröd och även patatas bravas… (hemmagjorda supergoda serverade med både mildare vit sås och den traditionella heta röda salsan). Callossåsen var god att doppa brödet i , men själva inälvsdelen blev kvar på tallriken. Men jag har i alla fall provat!
Väl hemma har dagarna bestått av att slappa, ta hand om trädgården så gott det går i värmen, administrera (papper, räkningar, strul med Telge Energi som knappt går att beskiva), plocka körsbär, styckfrysa dem, sätta upp nyinköpt skrivare (tog mig ett antal timmar i natt men nu tror jag att allt är i sin ordning). Skrivaren behövde jag köpa ny i och med att min gamla scanner inte fungerar ihop med min nya dator. Och det är lite till och från som scanning är nödvändig.
Känner mig glad för alla bigarråer som jag kunde ta vara på. Tidigare år har jag inte kunnat frysa in något då jag mestadels varit bortrest under tiden de varit fullmogna, eller att det varit för lite … nu var skörden superriklig! Och smaken är fulländad … troligen pga att vi haft det så varmt och soligt länge. Snart skall jag börja spana efter goda pajrecept!
Idag blev det lite extra mycket av allt då jag bestämde mig för att lägga upp uthyrningsannonsen på Blocket då Xenters studenter inte hört av sig. 15 intresserade på bara några timmar. Inom några dagar kanske det klarnar om det blir någon av dessa eller om det tar ytterligare lite tid. En del av dem verkade väldigt passande… men vi får se.
Dags för nattvila, sov gott alla där ute!
Den planerade bloggträffen med Rickard urartade sig till middag och drinkar, så ny layout kommer senare… med var även mina finfina arbetskamrater (eller fd… glömmer lägga till detta då det är så nytt) Nada och Linda och vi hade en trevlig kväll på terassen under huset i kvällssol där vi fick sällskap av ekorrar som gottade sig med mina körsbär. Några bilder på dem blev det inte tyvärr…
Sommaren har kommit på riktigt… och fortsätter! Bakom mig har jag en veckas semester på Amalfikusten i april, en fantastisk avtackning på mitt jobb sista maj, ett fint disputationsfirande, ett 80-års kalas hos faster Leena och nu är jag alltså pensionär på riktigt!
Vackra Amalfikusten:
Sommarkänsla hemma:
Pionerna blommar fint:
Njuter av varje sekund även om jag inte varit särskilt mycket ledig under den här tiden.
Har budgetrenoverat ett rum och en toalett för uthyrning till en student i höst, och det mesta är klart, lite småfix återstår.
Lunchgäster från Australien hade jag före midsommaren, och det var trevligt att få höra lite hur livet over there är jämfört med Sverige.
Midsommaren var lugn och skön och jag fick hjälp av yngsta sonen för att sätta upp speglar, plisségardiner mm. Ovärderlig hjälp!
Jag har hunnit med några salsatillfällen, dels 1 gang i Hågelbyparken, och dels en gång på drop-in på stan… det har varit roligt… då jag saknat det … har ju inte orkat så mycket efter jobbet men nu är det andra tider och mer plats för passioner…
Rehabiliteringen har gått bra och jag fortsätter med NMES träningen åtminstone till början av augusti och sedan får vi se. Är inne på mitt tredje par elektroder. Jag kan i alla fall göra allt jag vill, och kan använda kroppen helt normalt, har inga smärtor och allting känns bara toppenbra!
I dag blev jag uppringd av neurokirurgen om att de skjuter upp min 3 mån uppföljningsträff med kirurgen till augusti. Jag skulle haft den i april typ, och enligt kallelsen skulle det ske nu på fredag men blev alltså avbokad. Vårdköerna, ja…, Men det går ingen nöd på mig. I augusti kommer magnetkamerabilderna vara 4 månader gamla … 🙂
Nästa vecka blir det av till Spanien… sol och dans star på programmet… det skall bli roligt!
Fallen frukt:
Ha en fin sommar allihopa!
Det är bråda dagar.
Mycket på jobbet, mycket privat, mycket mycket mycket.
Hur kommer det sig att det lugna inte varar länge?
Jag var ju på fotbollsmatch i lördags och det var onekligen en upplevelse!
Och drygt 48 tusen människor på samma plats är väldigt många!
Vore det inte för det höga biljettpriset kunde jag tänka mig att göra det fler gånger.
Men det tog tid att vänja sig vid att det inte är någon speaker som talar om vem har bollen, vad ställningen är osv.
Vi satt bra på det viset att hela planen var framför oss men så långt borta att det inte gick att läsa spelarnas namn på tröjorna. Och det tog oss typ en halv timme att hitta den lilla remsan i hörnen där ställningen kunde läsas av. Så länge trodde vi att Chile ledde 2-1 när det andra målet i själva verket inte blev godkänt pga offside läge… verkliga noviser i publiken!
Men stämningen var härlig och vänskaplig… den chilenska sektionen satte igång en våg som gick varvet runt flera gånger…. och sjöng och hade för sig på ett sätt som bara utomnordiska grupper kan.
Min väninna hade med sig flaggan för minoritetsfolket Mapuche vars rättigheter kränks stort i Chile.
Chile vann 2-1 till slut med ett andra mål i minut 90 och det var rättvist så…
I helgen hjälpte yngste sonen mig att fortsätta lite i det halvfärdiga hobbyrummet där jag försöker skapa en lugn vägg med något som jag kallar japanska jalusier, skjutdörrar som skall gömma verktygsväggen bakom sig … Nu är två stycken sektioner av fyra färdigbyggda. Tyg har jag bara provspänt på en ruta i den ena sektionen.
Det kändes bra att ha kunnat återuppta detta projekt (nu tål ryggen lite mera böj och kryp på golvet) men jag är novis på snickeriområdet också. Har nu läst på och vet till nästa tillfälle som förhoppningsvis blir på fredag, hur man kan bygga ett litet stöd så att man kan förborra rakt. Det blev lite missar i helgen men nu vet jag alltså bättre. Något finsnickeri finish blir det inte men det får duga. Och som pensionär kanske jag kan gå en kurs och lära mig att göra saker snyggare!
Sedan skall jag testa att behandla skärmarna med bastuvax för att skydda dem mot nedsmutsning. Det är ju ingen bastu det handlar om men eftersom jag hade köpt vaxet och testat det på bastupanel tidigare till det drömprojektet som tyvärr inte blev av, har jag en enliters burk dyrt vax över, och det kunde passa bra här då det är vitt men ganska transparent så träet syns igenom. Då slipper jag handla något annat att behandla träet med.
Andra projekt har varit att försöka göra det lite renare hemma. Då hittade jag idéen (på Pinterest, var annars?) om borste på borrmaskinen för att rengöra kakel- och klinkerfogar. Från planen till verket: har tillverkat en sådan manick, dock inte hunnit annat än prova den på en lite yta och tekniskt funkar den bra… snurrar på utan att man behöva använda så mycket kraft. När stora rengöringen blir får bli en senare fråga.
Påskhelgen är här, och lite pressad till att ha något gult hemma, köpte jag en liten bukett gula blommor. Vet inte om jag är så förtjust men ändå.
Idag var jag på Rehab i Tullinge och kunde glatt berätta för min fysioterapeut att jag nu kan lyfta upp höger häl 2-3 cm från marken och det känns stort! Jag fick till en mätmetod (måttband fastsatt med säkerhetsnål i mattan, och själva dosan i sockan) och spelade in det hela men lyckades inte redigera bort det som inte hörde till… men bevis har jag!
Nu är planen, och vi har redan testat det idag, att öka på stimuleringen genom att sätta fyra elektroder på vadmuskeln nästa gång, i stället för två, och se om det kan ytterligare speeda upp förbättringen. Jag har i vilket fall bestämt mig att inte ge upp innan jag har full rörlighet.
Aji Amarillo fröna har grott till späda små skott… behöver nog varsamt omplantera dem snart.
Afrikas lilja som fått övervintra i mitt kalla uteförråd insvept i allehanda värmande omslag ser risig ut… men kanske kommer det upp något… Förra året förvarade jag plantorna inomhus och de överlevde men blommade inte och jag läste att de behöver kallare förvaring att även blomma. Så experiment pågår… jag har ju inget optimalt ställe i huset….
El partido, matchen… man behöver inte säga annat (för att alla skall veta vad man pratar om), och man pratar inte om något annat … bland chilenarna i Sverige. Och alla som förmår skall dit. Och för att göra saker jag inte brukar göra/aldrig har gjort … skall jag se matchen på plats på Friends Arena. Tillsammans med min chilenska väninna som inte heller brukar se matcher. Det är nu det gäller… att uppleva inte bara det man brukar… utan ge sig ut på andra äventyr.
Oväntade problemställningar dök upp när jag skulle boka biljetterna. Man måste välja plats utifrån vilket lag man hejar… sånt tänker man inte på när man är ovan… Något sent ute så var det inte alldeles enkelt… då alla platser man kunde säkert definiera som det ena eller andra lagets supportrar redan var sålda.
Vi har nu platser där vi tror vi inte blir slagna om Chile vinner… ! Livat tror jag att det blir.
Bilden tog jag av skuggan av tulpanbuketten. Undrade rätt länge hur det kom sig med de olika färgerna på väggen och tänkte att det är nog dumma jag som inte fattat finesserna på kameran på min nya mobil. Till slut kom jag på att det var ju bakgrundsljuset från min TV som skiftar i färg som orsakade detta. Läckert i vilket fall… med skuggan.
Skiftar färg gör himmelen också på naturlig väg och det blir drömska siluetter men svårfångade på bild.
Ute låter våren vänta på sig men glimtar av sol lyser upp himlen ibland och man kan betrakta talltopparna mot den klara himmelen.
Inomhus har murgrönekvistarna fått förgylla fönsterbänken med sin grönska. De är så tacksammma!
Och tulpanerna förstås. Vad vore den nordiska vintern utan tulpaner!
Pärlhyacinterna som har skänkt riktig vårfeeling har snart blommat över:
Ärtskottsodling är på gång…
men får förnyas och bli större.
Chilifröerna blötlagda för plantering under helgen
och det har lovats sol för veckoslutet…!
Livet är gott!
Ryggen värker och icepacks och vetevärmare åker ut och in i frys respektive mikrovågsugnen hela kvällarna. Ansträngningen som det är att vara igång hela dagarna märks. Jag hade ju ingen värk när jag var sjukskriven de sista veckorna, utan detta kom direkt efter att jag återvände till arbetet.
Med Christoffer (min fysioterapeut på Aleris Rehab i Tullinge) har vi nu börjat träna med hjälp av NMSE, en liten dosa med elektroder som fasts på vadmusklerna på höger fot för att ge lite extra stimulans till nerverna så de skall vakna upp med målet att även den foten skall lyda och gå upp på tå när hjärnan så befaller.
Jag har i programmet även ett par övningar på gymmet för ryggmuskulaturen och benen. Nu har vi fått lägga upp det på mina ”hemmadagar”, vilket gör att det blir två dagar i följd. Inte optimalt men bättre än inte ha någon träning alls. Hemmavid har jag inte orkat träna så mycket nu när jag återgått till arbetet förutom tåhävningarna i rulltrappan på väg till jobbet och de nödvändiga promenaderna det blir för byten av transportmedel.
Nu vill jag testa om det kan bli bättre med värken, inte bara mha vila, utan lite skonsam extra coreträning och ryggträning. Det gäller att bita i det sura äpplet och återföra rehabrutiner som jag inte trodde behövdes längre.
Även höger fot som jag hade ont i och som blev bra med Voltaren gel-kuren har börjat böka igen. Ansträngningsvärk känns det som. Eventuellt får jag ta till en till kur om det inte ger sig med lite vilodagar.
Men överlag har jag det så bra som det kan vara! Jag är lyckligt lottad att leva i ett land med så bra sjukvård och specialkompetens. Perfekt är den ju inte men min operation har ju gått så bra, och även rehabiliteringen över förväntan.
Idag kom min beställning av Aji Amarillo frön! Mycket intressant att se om jag lyckas odla fram dessa chilifrukter som används som smaksättare i peruansk matlagning, framförallt skulle jag behöva dem för causa limeñan som jag tycker så mycket om.
Med våren i sikte har jag tagit mig själv i kragen och beställt en liten resa till värmen i april. Det blev Salerno i Italien av helt sentimentala skäl.
Jag hade för många år sedan sällskap på flyget från München till Neapel av ett italienskt par från Salerno. Frun satt bredvid mig, var jätteflygrädd och höll i min arm under hela resan. Varken hon eller hennes make som hade varit och hälsat på en son som bodde i Tyskland kunde något annat språk än italienska men vi kommunicerade väldigt bra med lite improviserad spanskinfluerad italienska från min sida. De var så sympatiska i sina anspråkslösa väsen så jag bestämde mig då att någon dag skall jag åka till Salerno! Länge tänkte jag att det skulle få bli en språkkurs där men de var på två veckor och på datum som inte passade mig så jag skall dit och nosa på trakten förstl. Kanske blir det kärlek och en språkkurs passar in vid något annat tillfälle.
Jag skall bo i en liten lägenhet med balkong mitt i Salernos gamla stad. För övrigt tanker jag inte planera så mycket på förhand, utan ta en dag i taget och göra utflykter inom närområdena efter vad jag känner för. Bara vara, ta det lugnt, njuta av solstrålar (hoppas det blir några!), god mat och viner, atmosfär osv.
Och nu tittar solen fram även här, härligt!
Jag har återvänt till arbete, 2 dagar avklarade. Det var både roligt och utmattande. Särskilt första dagen då rummet kändes som eget och ändå inte. Efter en del justeringar började jag känna mig mera hemma. Första dagen blev så intensiv att jag inte hade tillfälle att vila ryggen och det kändes på kvällen. Det saknas en del muskelstyrka och stabilitet fortfarande och att gå utan stavar blev en påminnelse om att steget inte är riktigt lika långt som med stavarna som jag använder på fritiden.
På tunnelbanan gjorde jag en upptäckt om ett ypperligt träningstillfälle. Det är mycket rulltrappor uppåt och då kan jag hänga med hälarna i luften och göra tåhävningsövningar på vägen! Effektivt. Dock går det inte neråt…
Visst, tunnelbanan. Det var länge sedan jag klarade av att åka kommunalt och nu känns det som att det normala finns nära tillhands… jag kan vara som alla andra vilket känns befriande. Ovan som jag var fick jag titta lite extra på skyltningen… jag hann ju inte åka så mycket efter att den nya stationen invigdes.
På skrivbordet väntade en bukett av de ljuvligaste tulpaner! Kan inte se mig mätt på dem:
Ett varmt välkomnande.
Ute däremot är det kallt och mycket snö…
Säkert roligt för många och ljusare är det ju med snö, men personligen skulle jag föredra att det redan var vår, inga snöskottningsbekymmer, rädsla för halka, kallt och dyrtatt värma upp huset.
Inför pensioneringen laddar jag upp med diverse inköp som funnits som idéer men fått ge vika för annat i brist på tid. Det tar tid att handla saker… jag är hopplöst grundlig och det tar mycket energi att kolla upp och bestämma sig. Senaste tillskottet är muffinsplåten från Le Creuset som jag hittade till extrapris.
Och kunde inte vänta med att prova ett recept på potatis”bakelser” i ugnen. De var lätta att tillaga, och blev supergoda!
Plåten är jag jättenöjd med, gräddningen var jämn och plåten lätt att diska.
Recept att prova har jag samlat från Pinterest … och har ambitioner att försöka prova lite nytt mer framöver än hittills. Vad lätt man fastnar i samma spår, särskilt när energin inte är på topp.
Ett datorköp är också på gång med vissa svårigheter… Behöver ringa leverantören i morgon.
På lördagen tog jag mig i kragen och gick med stavar lite drygt 5 km. Det var rekord i distans och jag kände mig riktigt nöjd.
Idag söndag har jag också gjort färdigt något som jag har skjutit upp, God Mans redovisning. Jag brukar vara klar med den tidigt i januari, men i år begärde jag dispens och fick det och har därför dragit ut på det mer än egentligen nödvändigt. Men nu är den klar att posta till Överförmyndarnämnden och det känns väldigt bra att inte ha något sådant hängande över sig.