Våren gör sitt antåg, som vanligt, utan att bry sig ett skvatt om pandemin.
Tulpanerna är jättefina i år, och blommar länge! Sorten heter Tulipa purissima, fin fin fin!
Älskar älskar älskar dessa!
Magnolians knoppar följer jag med nyfikenhet. De verkar mogna i samma takt som vilket annat år som helst, utan att bry sig om att vintern har varit extra mild i år. Lustigt, att knopparna bara utvecklas i en av grenarna (så var det förra året också), och inte som de första åren, på alla grenarna vilket gav många fler blommor. Jag behöver fråga om detta på Zetas trädgård nästa gång jag är där.
Pionerna, som faktiskt fanns på tomten redan när vi köpte huset 1990 (!), kommer upp, och jag har lärt mig att vattna de några gånger under våren om det inte har regnat. En torr vår gjorde att knopparna torkade in och aldrig slog ut. De har fått lite extra vatten i år, såsom även bambuna och magnolian. Dessa pionplantor är nu på det tredje stället på tomten, har alltså flyttats två gånger, och klarar sig fint, förutsatt att man ser till att plantera dem grunt.
Pionerna vaknar till liv.
Pelargonerna, som jag typ varje år svär att jag inte skall övervintra, har jag övervintrat igen. Svårt att låta bli, när man vet att de brukar komma tillbaka. En del förlorade jag (de dog alltså), men har tagit sticklingar, som jag nu lyckades få att överleva, de flesta, och har idag flyttat till större krukor. Vilken sort de är, är jag osäker på. Tiden visar.
Sticklingarna har fått flytta till ett större hem.
Afrikas blåa lilja, som Ann tog med sig förra året från Madeira, har klarat vintern väl inomhus i ett något svalare rum. Blommade gjorde den inte första året, vi hoppas att det går bättre i år. Man vet aldrig. Jag har ingen optimal plats med rätt temperatur tyvärr, så lite tur behövs det.
Afrikas blåa lilja.
Olivträdet ser lite tanigt ut än så länge men jag hoppas det frodas när jag kan ställa det ute. Det brukar det göra.
Olivträdet i vinterskrud.
Jag brukar ha citronträd, men dessvärre har de inte mått bra av att vistas inomhus under vintern. De är så underbara, bladen är vackra och glänsande och blommorna doftar jättegott! Jag hade ett stort fint exemplar senast, och jag fick ohyra på det inomhus, och inget hjälpte så det var bara att säga adjöss. Nu har jag försökt att få citronkärnor att gro, men det ser inte ut som att det blev något. Kanske gör jag ett nytt försök.
Inget liv här efter två månader. Dags att ge upp och prova på nytt!
Nedre terassen fick sig en omgång med såpa och skurborste idag. Imorgon skall jag behandla den med ogräsättika för att få bort det som inte gick att få bort med att skura. Sedan, efter ett par dagars väntan är det dags att behandla däcket med såpa. Flera varv, men tid har jag ju. Är man pensionär och inte ens rekommenderas att träffa folk för att förhindra smittspridning, har man hela dagarna för sig. Ibland tänker jag dock att man gör fint men kan inte bjuda in andra att njuta av resultatet. Det är lite tråkigt men kanske ger det sig lite under sommaren.
Skurat och tvättat. Eftermiddagssolen är fin! Möblerna får flytta runt undan städningen.
Körsbärsträdets knoppar har svällt rejält, blomningen är nästan här!
Många är arga på hur FHM agerar, hur folk ute agerar, att de inte fattar etc. Ilskan är en känsla som egentligen handlar om något annat har jag lärt mig. Medvetandet är något som sker individuellt inom oss alla, det tar den tid det tar, och vissa kanske aldrig kommer att fullt ut förstå allvaret. Det är inte så mycket man kan göra för att påverka det, möjligtvis mera information, och kanske väcker det en om det kommer närmare en själv. Jag känner själv att döma andras agerande leder inte till något så jag väljer att låta bli.
Att vara orolig, känna rädsla och ångest är ganska naturligt i denna situation då varje beslut får vägas i förhållande till riskerna det innebär, att gå ut och utföra ett ärende eller låta bli. Träffa någon eller att låta bli. Aldrig har vardagsbesluten varit så ångestladdade som nu. Och även detta är ju bara att acceptera, hitta lösningar, använda sunt förnuft. Kanske koncentrera sig på positiva saker, som att våren är här, sommaren närmar sig, naturen vaknar till liv, det finns hopp.
Tulpanerna har kommit upp!
Trädgården är en del än mina förströelser altanen och trappor utomhus skall skuras, balkongerna väntar ivrigt på vårskrud med inoljning, målning av räckena etc.
Idag är jag skåpskurat trappan.
Skuld och skuldbeläggning florerar. Kunde vi inte bara acceptera att situationen är ny, att beslutsfattarna bara är människor, att vi alla gör så gott vi kan under de förhållandena som råder? Att känna skuld för ens egna val, och skuldbelägga andra för deras för inget gott med sig. Mercy, förlåtelse, medkänsla…
Körsbärsträdet knoppas.
Sorgen är större än oss. Svårt att även föreställa sig all den sorg som de som förlorat sina nära och kära i denna pandemi har. Norra Italien måste vara ett hav av sorg. Då de flesta inte ens fått säga farväl, inte delta i en gemensam ceremoni, kan jag tänka mig att sorgen gror där, utan att veta vart ta vägen. Men som Elisabet Gilbert i en TED intervju påpekar är människosläktet uthålligt och starkt, vi tar oss igenom det mesta. Intressant är när hon berättar att när en polis möter människor och berättar att deras närstående har gått bort, bryter de ihop. Men det brukar ta ca 30 minuter, och sedan samlar de ihop sig, och börjar prata om det praktiska de behöver göra.
Det finns hopp!
Pionerna börjar komma upp. Dessa fanns på tomten redan för 30 år sedan, men har fått flytta runt lite.
Det har inte blivit så mycket bloggande på sista tiden av många olika anledningar. Nu kändes det dock aktuellt att skriva lite om de egna upplevelserna.
I Sverige började det hela med 1 smittad i slutet på januari, sedan hördes typ inget på nästan en månad, och nu, 23 april 2020, har vi i Sverige 16.004 fall totalt, 1937 dödsfall (uppdatering ej gjord än för de senaste 24 timmarna). Första dödsfallet med Covid-19 som dödsorsak hände den 11. mars.
Mitt eget uppvaknande/krismedvetande kom långsamt. Kina, långt borta, påverkar inte mig, Italien, oj så hemskt, men Sverige kommer nog att begränsa spridningen mycket bättre. När veckorna gick fick jag erkänna för mig själv att Sverige inte är något undantag. Alla hemresande från sportlovsresorna i Alperna, norra Italien, Tyrolen satte fart på spridningen, och kontaktspårning visade sig vara ohållbar i det långa loppet. Siffrorna eskalerar, sjukvården rustar upp med intensivvårdsplatser, det är brist på personligt skyddmaterial, munskydd, visirer, förkläden etc. Tvätta händer ofta och länge, sedan rekommendationer från en väninna med läkarkontakter att desinfektera inköpen (då det har påvisats att viruset är aktivt på ytor allt från några timmar upp till, den högsta siffran jag hört 17 timmar!) Viruset har varit känt i bara ett antal månader så kunskap och besked om sätten viruset sprider sig ändras hela tiden.
”Coronaspöket”, en monoprint jag skapade av den lömska fienden.
Virusbekämpning i Sverige utgår från att hålla smittspridningen i schack till den grad att sjukvården klarar av att möta behovet av vårdbehövande patienter. Plana ut kurvan är det som gäller, då viruset inte går att utrota. Vi har inte stängt av samhället helt, men följer rekommendationerna (jag själv och de flesta jag känner) att begränsa våra sociala kontakter, eg. fysiska kontakter till minimum, inte åka kollektivt, arbeta hemifrån om möjligt, hålla avstånd till andra (1-2 meter) etc., gruppevenemang är förbjudet för fler än 50 personer just nu. Universiteten bedriver undervisning på distans, högstadier och gymnasier är stängda för fysisk undervisning, grundskolebarnen går dock i skolan som vanligt då man vet att småbarn inte blir särskilt sjuka om de drabbas, och framförallt verkar de inte föra smittan vidare i någon större omfattning..
Folkhälsomyndigheten håller presskonferenser i stort sett dagligen, och jag försöker nu att lyssna på dem, och sedan inte så mycket mer. FHM representeras ofta av Anders Tegnell som står för myndighetens beslut och rekommendationer, får en massa skit från folk som tycker att de vet bättre (vi har nog aldrig haft så många expertepidemiologer i Sverige som nu!). Jag tycker att han är cool och behåller lugnet och har för det mesta bra svar på journalisternas frågor. Dessutom representerar han ju bara myndigheten, och är inte ensam om rekommendationerna. Visst kan man kritisera myndigheten som att vissa åtgärder inte vidtogs tidigare, men jag tror nog att strategin är hållbar i det långa loppet. För det kommer att bli ett långt lopp, inget sprint utan ett maratonlopp och då behöver man spara på krutet sas. Det är få länder som varit förberedda för detta, Sydkorea möjligtvis…
Själv har jag inte varit på stan sedan 16/3, då jag var ute senast och åkte kollektivt, åt middag på Aqui Tapas med en väninna i vetskapen om att det skulle komma att dröja innan det var möjligt igen, och att det kanske skulle förbjudas helt. Förbud har inte kommit, men man förväntar sig att gästerna på restaurangerna serveras till bordet, avstånd mellan gästerna, inget barhäng etc.
Lite fika på Zetas blev det också i vårsolen.
Trots detta har jag inte ätit ute sedan dess, bara beställt pizza att ta hem en gång (för att stödja lokala pizzerian), tagit en kopp kaffe ett par gånger på Spaaks i Tumba Centrum, med handdesinfektion i handväskan, avstånd till andra gäster (som är väldigt få). Denna situation dödar nog många små företag och turismen, resandet är lika med noll i dessa dagar. Ytterligare stress på många människor inför den ekonomiska osäkerheten, ringarna på vattnet sprider sig. Verkligen tråkigt.
Sverige får mycket kritik från andra länder som tagit till hårdhandskar, och till och med stängt fabriker och all icke nödvändig produktion (Italien), skolor etc. Även några inhemska experter har uttalat sig och tyckt att lita på folket inte är tillräckligt, och att man borde förbjuda fler saker.
I den gångna veckan har det kommit in rapporter om att i Stockholm (där ca 50% av de rapporterade Covid-19 fallen finns) har folk börjat strunta i rekommendationerna, man går ut och håller inte avstånd på uteserveringar till exempel. Det fina vårvädret antas vara orsaken, och att kurvan med nya fall nu verkar vara stabil och inte öka på samma sätt som tidigare, en försiktig optimism hos Folkhälsomyndigheten, samtidigit som man säger att sjukvården är fortsatt mycket ansträngd, det var den ju redan innan coronan i och för sig, men nu rör det sig om intensivvårdsplatser, och det finns fortfarande ca 20% ledig kapacitet i landet totalt.
De första veckorna höll jag mig lugn, sög in mig information nästan dygnet runt, främst från Italien, läste om fall, köpte på mig akvarellpapper när andra hamstrade toalettpapper, ja det är sant!, för att ha material medan jag satte mig i frivillig självisolering (modifierad, då jag fortfarande handlar mat själv). Jag målade en hel del och veckorna gick ganska lugnt. När äldsta sonens partner blev sjuk, och han själv hade känningar, när min guddotters farbror las in på sjukhus för andningssvårigheter, börjar det gunga för mig. Jag kände mig stressad, orolig, inte i balans. Personerna i fråga blev bra och klarade sig, men stressen satt kvar i min kropp. Jag blev stressad när folk skickade mig material och länkar, kände mig pressad att kolla och kommentera direkt. Vi skickar en massa länkar och information i bästa välmening, då många är hemma och inte har fysiska sociala kontakter just nu. Jag fick försöka att hitta strategier för att hantera stressen: minska ner tiden om att läsa om Corona, hitta tillbaka till lugnande musik, både Marco Mengoni och Lara Fabian var tillbaka! Bad med levande ljus, positiva berättelser etc. Jag upptäckte Elisabet Gilbert och får mycket tröst av att lyssna på henne. Hon har en otrolig berättarförmåga, ett lugn och ljus i rösten, mycket livserfarenhet som hon delar med sig, en närvaro som imponerar. Hennes humor är enastående!
Karantänkonst. Stilleben i skvarell.
I veckan som gick handlade jag för första gången mat online, via Coop. Det var bra i det stora hela, men en veckas leveranstid (det är den man bokar först) och ingen möjlighet att ändra den ursprungliga ordern känns svåra att hantera. Att handla själv utgår från dagens behov, och behoven en vecka senare är lite svåröverskådliga. I vilket fall hämtade jag matkassarna i förbutiken. Några varor hade de inte men inget väsentligt som saknades. Ica Maxi har också tjänsten men de har absolut inga tider som man kan boka leverans eller hämtning. Om man kan ändra ordern hos dem vet jag ej då det inte gått att beställa öht. Mathem har jag kollat idag och det verkar lovande. Jag vet ännu inte om jag skall fortsätta med det, dvs om det är värt det. Man utsätts ju givetvis för färre tillfällen att smittas, då man inte går runt i butiken, tar i kundvagnar etc. Men om jag handlar själv, tar jag på mig ”bandana”, scarf över mun och näsa (inte många har skydd här), engångs plasthandskar, som jag sedan slänger så fort jag kommer ut från butiken. Jag använder handdesinfektion innan jag sätter mig i bilen, tvättar händerna väl och länge det första jag gör när jag kommer hem. Ett par gånger har jag även torkat av varorna hemma med trasa och diskmedel, men nu sist orkade jag inte göra det.
Som jag bor är det svårt att ha vanlig kompost med matrester i. Jag har dock börjat med Bokashikompostering (i september 2019), första hinken är snart full!
Det jag läst om stämmer väldigt bra: det luktar python av lakvätskan som man tappar lite då och då. Tur att jag nästan tappat luktsinnet.
På balkongen har jag förberett en jordlåda, så när första hinken blivit full, och kan ställas för att mogna ett par veckor i rumstemperatur, kan jag blanda in innehållet med jorden och till våren skall det finnas fin kompost att gräva i trädgården. Tipset med jordlåda läste jag om på nätet, som det mesta. Det kan ju vara svårt att gräva ner något när marken är frusen. Lådan med jorden (gammal ”tröttjord”) kan man ta in några dagar innan komposten skall i för att tina, och sedan är det bara att blanda!
Stora förväntningar på vad detta kan göra för trädgården i vår!
Nu i april har jag grävt ner en sats, har två jordfabriker i plasthinkar, spännande att se hur det ser ut om några veckor när värmen har fått göra sitt med materialet.
Ibland går det riktigt långt innan man tar sig i kragen och kommer upp ur en formsvacka. För mig blev brytpunkten denna gången när jag insåg att jag målade på nätterna, somnade först vid 7-8 på morgonen och förlorade därmed hela dagsljusperioden av dagen. Mycket Youtubande, mestadels konst och måleri men även amerikansk politik. Ingen träning, flera dagar gick jag inte ens ut från huset.
Under Youtubandet snubblade jag på en vlog om Bullet journaling och journaling. Efter en titt på några förslag verkade det som att det var mera jobb och presterande än nytta för många som tog detta på fullaste allvar och handskrev ner alla månader och datum för hand, varje vecka med datumen etc. Detta verkade fullständigt overkill men eftersom jag hade stort behov av att få mera struktur och hälsosammare och mer balanserade vanor i mitt liv bestämde jag mig för en lättvariant som skulle täcka mina omedelbara behov.
Jag utgick från en veckokalender från Granit som jag redan ägde och satte upp ett system som inte kräver så mycket men är till stor hjälp. För tillfället är jag lycklig och är igång med ett antal mål för veckan, viss uppföljning av bl annat träning och skapande, och det funkar fint! Att leva med en intention och litet mål, om än små, ger lite mer innehåll och mening. Och samtidigt styrka, vartefter målen uppnåtts.
Verk av Nicholas Wilton….
Målandet tar en stor del av min tid, för tillfället mycket experimenterande och sökande. Provar olika instruktörer och har hittat bland annat Umberto Rossini (akvareller), Nicholas Wilton (abstrakta oljemålningar, en stor inspiratör!). Och så har vi Alvaro Castagnet, en expressionistisk akvarellmålare, världsklass!
Ett verk av Alvaro Castagnet.
Idag packade jag upp en drös nya akvarellfärger av märket Daniel Smith som jag använder. Härligt att få prova dem!
I fredags köpte jag nya papper att testa, det tar tid att hitta det optimala för ens sätt att måla. Arches står på listan så fort jag hunnit våtsträcka dem. Det finns massor av tester och recensioner men i slutändan är det varje målares sätt att måla som gör vilket papper hen föredrar. Mängden vatten man använder sig av bl annat spelar stor roll…
Idag klottrade jag ner figurer, igår lite båtar… och hur man prickar ner reflektionerna i vattnet.
Figurer på blandade därefter på paletten.
Dagens program har varit biobesök (Parasit) och därefter middag på Aqui Tapas. Det har säkert inte undgått någon att det är mitt favoritställe all time i stan. God mat, trevlig stämning, servitörer som bjuder på sig själva, man får prata spanska… jag trivs helt enkelt. Filmen var bra, annorlunda, med bra skådespelare, fin musik, och ett oväntat slut.
Efter kursen på Senioruniversitetet slank jag in på IB Wahlström och köpte vattenlösliga oljefärger att experimentera med. Allt pga att Nicholas målar med oljefärger, blev frestad liksom. Jag har nog glömt lite hur det är att måla med oljefärger, det skiljer sig mycket åt jämfört med akvareller. Provade lite och den stora lektionen för mig blir i första hand att vänta ut torktuden! Att göra något som man har svårt med är en väg till utveckling så det får bli så….
Ett förlängt veckoslut i november, resa med Snälltåget till Hässleholm, bil till Linderöd och ett par innehållsrika dagar i ganska kasst höstväder.
Det var en inspirerande resa, tack vare värdarna Maria och Tomas, som dels visade mig sitt nya hem, dels erbjöd ett varierat och tidvis otippat program.
Gaveln på boningshuset
Solpanelerna har duktige Tomas satt upp.
Lördag var värdparet bjudna på ett födelsedagskalas, och jag fick följa med. Galna skåningar, tänkte jag, när firandet skulle börja med en ett par timmars vandring på åsar (Knivsåsen), i REGNET!
Det ser färgglatt ut, men sanningen att säga var det grått, blött och kallt!
Vandringen gick dock bättre än väntat, man blev varm i kroppen och det var skönt! En dryg timme i tidvis svår terräng, över hagar och uppe på åsarna, med stöd av regnkappor, stövlar och stavar.
Första åsen klar!
Sedan var det själva kalaset med god mat och intressanta samtal. Då jag inte känner de deltagande har jag inte tagit några bilder. Vi var 25-30 personer, värdinnan klädd i en afgansk högtidsdräkt!
Söndagen hann vi med en liten lektion i akvarellmålning, som duktiga Maria höll i.
Vi börjar med grunderna.
Jag har en hel del att lära mig, då jag inte använt akvareller sedan skoltiden och har inga särskilda talanger på området, men blev inspirerad och har skaffat en del material och provat mig fram med lite julkort, en del okonventionella tillägg som gasväv som en del av målningen. kombinationsmatris, laveringsmatris etc.
Tafatta försök.Kombinationsmatris, verkade enkelt men var mer utmanande än väntat. Det gällde att komma ihåg vilka färger man hade plockat upp och var de var blandade! ”Det stormar” med gasväv som struktur.
En spännande värld, och mycket att ta in och lära sig, allt från papperskvalitéer till färgernas olika egenskaper, som inte bara har med tillverkaren att göra, utan pigmenten (kvalitet och antal i blandningen) bindemedlen. Opacitet, granulering, ljusäkthet och you name it… Tyvärr är inte materialen särskilt billiga så vi får se hur länge jag har råd att experimentera.
På eftermiddagen fick jag prova Marias ellastlyckel, Armadillo. Det var superroligt, lite svårt först men det gav sig någotsonär efter en tids tillvänjning. Växlingen och uppförsbackarna gav mig mest problem. Hjälmen var tweedklädd, något lite stor men vad gör det. En skön cykeltur!
Startar upp…
Det otippade inslaget var att Maria som är född i Skåne, ville göra karelska piroger. Jag har framtill några år tillbaka alltid skickat sådana till jul men slutat med det då finska föreningen inte längre gör dem på beställning. Maria gjorde dem med bravur, det var bara några detaljer som jag fick tipsa henne om… goda blev de!
Piroger på gång
På måndag skjutsade Maria mig till Hörby station, där jag tog den fina Skåneexpressen till Lund C, och sedan X2000 till Stockholm. Intressant var att Maria kunde via appen dela sitt busskort till mig under en begränsad tid. Önskar att vi i Stockholm hade den möjligheten, jättepraktiskt!
Hållplatsen i HörbyMot Lund
Jag åker inte tåg särskilt ofta så det var roligt, en halvtimmes försening pga krånglande dörrar i min vagn, men det gjorde mig ingenting.
I en ögonblicks inspiration, efter att ha tittat på några avsnitt av Tidying with Marie Kondo på Netflix, och utan att ha planerat och tänkt igenom konsekvenserna, började jag gå igenom böckerna jag har. Och det blev en genomgång och påminnelse om livets olika faser.
Ett urval…
Där fanns böcker jag fått som priser för uppsatser jag skrivit under min ungdom, bla annat en bok av polska Jerzy Andrzejewski…. som jag inte klarade av att läsa igenom som ung, för boken började med en 15 sidor lång mening, som jag minns det. Jag beslöt att jag skulle behålla den tillsvidare för att se om jag kan läsa den nu och göra mig av med den sedan.
För framtida försök…
Där fanns litteratur från kurserna när jag läste engelsk filologi i min ungdom, Shakespeare (med en massa anteckningar), böcker om Amerikansk politik, historia etc. allt från 1970-talet. En del av dem verkade rätt så aktuella.
Där fanns böcker om kurserna om svensk författningspolitik, grunderna i redovisning etc.
Där fanns en del självhjälpsböcker som speglar de olika livsfaserna,
Där fanns avhandlingar som jag fått i present med dedikationstexter, en bla med en av mina söner på omslaget. Något förvånande att Marie Kondo inte betraktar böcker som tillhörande kategorin Sentimentalt.
Många kassar är på väg till loppis, men jag har behållit lexika och visa böcker om språkinlärning, fransk och engelsk grammatik etc. Jag planerar att läsa franska när jag är färdig med italienskan, om ett par år, Också 21 volymer om världshistoria som jag tänker jag ska ta mig igenom någon dag. Några råd för strategier för en som egentligen inte är superintresserad men borde allmänbilda sig?
Fem kassar böcker på väg ut, och några till som jag frågat efter ett nytt hem till.
Bokhyllan ser mycker luftigare ut. Dock inte helt tom som jag var rädd att den skulle bli. Och det känns bra, och jag kommer nog att bli av med några böcker till efter ett litet tag. På sikt tänker jag göra mig av även själva bokhyllan, en klassiker från Dux som har varit en del av mitt liv i mer än 40 år. Det ser inte ut att man kan få så mycket om man säljer den (om man ens får det sålt), men den har ju tjänat mig bra alla dessa år. Det är inte dags för att byta ut den än dock, då allt hänger ihop med vissa andra planer om framtida renoveringar/ändringar.
Luftigare…
Rensa i hemmet enligt KonMari-metoden är i stora drag bra, men jag tror att man behöver anpassa det till ens sätt att fungera. Kanske orkar man inte allt på en gång.
Kläder brukar jag gå igenom lite då och då, typ en gång per år och göra mig av med de plagg som inte känns aktuella. Nästa grupp jag skall ägna mig åt är nog köket, porslin, vaser och glas. Den känns aktuellt eftersom jag går lite i renoveringstankar, och ett argument är att öka förvaringsutrymmet. Och det kanske inte behövs om jag gör mig av med det som egentligen inte behövs!
I vilket fall skulle jag faktiskt behöva skaffa några saker, såsom ett tårtfat, en vinkaraff, och en till liten kanna för vinäger (jag hittade en för olja på loppis). Det blir en sorts inventering av behov också på köpet. Hoppas på fina loppisfynd!
Det är märkligt detta med åldrandet. Eller snarare hur man förhåller sig till det. Alla vet vi att med åldern kommer en del hälsoproblem, men på något egendomligt sätt tror vi att vi själva är skyddade, det händer bara alla andra. Det är ungefär som man är utomlands, och försöker undvika turister som om man inte själv tillhörde skaran!
Glaskroppsavlossning pågår, snart är det tur för det andra ögat förmodligen. Artros känns lite här och där, menisken i vänster knä har pajat. Vardagen är beroende av hjälpmedel, förhoppningsvis tillfälliga sådana.
Hjärnan försöker jag hålla i trim, bland annat med språkstudier. Men jag märker att minnet är sämre. Efter en av årets resor kom jag hem och putsade lite i rabatterna. Men var är mina stenar, de som jag hade som avgränsning mot gatan? Någon har tagit dem! Det verkade för galet för att vara sant… efter en stund kom jag på att jag själv flyttat dem till ett annat ställe, då mina buxbombabysar hade hunnit växa till sig och forma en avgränsning så jag tänkte att stenarna var överflödiga…
Jag hoppas också att sy, måla och inreda aktiverar andra delar av hjärnan, och allt nytt jag vill lära mig och hålla på med hjälper till.
Jag håller alltså på, och blir trött på kvällarna. Här märker jag av att ungdomens tid är förbi. Entusiasmen gör att man vill mycket, och glömmer bort att ta det lugnt och lite i taget.
Efter alla resor och en del perioder med sjukdom eller låga energinivåer hittade jag äntligen tillbaka till mina gamla avstannade projekt typ infrastruktur i hobbyrummet, bland annat en hylla för sytrådsrullarna och undertrådsspolarna.
Skräddarsytt för skräddaren.
Designen hittade jag via Pinterest och tyckte att det var praktiskt att ha båda sorterna nära varandra. Virke hade jag bitar över sedan tidigare, såga och skruva ihop tog sin tid, hur man än mäter så alltid missar man någon millimeter, och hörnen blir inte raka som de ska! Beundrar verkligen snickarna som kan detta!
Färdigt!
Spraymålningen blev en mindre katastrof… det svarta var liksom överallt i badrummet även om jag hade täckt badkaret med plast…Problemet var att jag hade tänkte att spray långt nere i badkaret men måtten på hyllan gick inte ihop och det slutade med att jag sprayade högre upp än jag hade tänkte, och tänkte inte på följderna… Man får inte ha för bråttom, och den läxan verkar vara svår att få in i medvetandet. Det blev en del skurande i badrummet, och målningen avslutade jag med vanlig färg och pensel, det blev enklast så.
Tavellistorna för mina färgburkar/tuber hade inhandlats tidigare och nu är de äntligen upphängda på väggen.
Burkar på rad.
Jag behövde också en inspirationstavla, och kom ihåg att jag hade sett en nätgallertavla på IKEA någon gång, och det slog mig att jag har några kompostnätgaller som har skräpat runt i trädgården ett antal år och inte använts till någonting. Jag tänkte prova, och spraymålade ett i guldfärg och satte upp på väggen. Det blev både fint, praktiskt och helt gratis!
UtomhusNu är även inspirationstavlan på plats
Skärmattan och linjalerna för syprojekten hittade också en plats på väggen. Några pappersrullar för mönsterritning som är för långa för att få plats i byrålådorna fäste jag under arbetsbordet med bara enkla gummiband så är även de ur vägen.
Även på kontoret skulle en tavellist upp, och det frigjorde ju en del yta på skrivbordet, vilket alltid är bra.
Kontoret in making
Och när jag ändå var i farten tog jag och kortade av en vinhylla som jag någon gång köpte på loppis, så att den skulle passa i en nisch i tvättstugan. Mot alla odds blev det bra.
FöreEfter lite sticksågande.
Det mesta av dessa projekt var återbruk av sådant jag redan hade hemma och medförde inga extra kostnader vilket alltid är roligt. Tavellistorna var nyköpta (för ett år sedan typ), men allt annat hade jag redan hemma. Skruvar har jag massor av men likväl är det alltid en utmaning att hitta något som passar och i tillräcklig mängd av samma sort.
Två till projekt återstår, ett skjutbart väggstaffli vars konstruktion jag behöver fortsätta att fundera kring, samt att sätta upp en fösterbräda som skall fästas i Elfa-skenor runt fönstret på kontoret. Skenorna bär hyllor på båda sidor av fönstret.
När detta är klart kommer jag inte att ha några ursäkter kvar att börja ägna mer tid åt själva skapandet. Fast när jag tänker efter njuter jag så enormt av just denna del, fundera ut lösningar, skapa något praktiskt och estetiskt på samma gång.
Spännande detta med främmande länder och taxi. Jag hade laddat ner My taxi appen och trodde jag hade mitt på det torra. Jag skulle nämligen åka taxi från boendet till Roma Trastevere stationen för att ta tåget till Fiumicino.
Jag gjorde en förbokning två dagar innan men fick bara en bekräftelse om att den var mottagen men att man sökte förare. Inget meddelande kom att någon skulle accepterat så på morgonen gjorde jag en ny beställning när jag redan stod på gatan. Programmet malde och malde och sökte förare så jag gav upp och försökte ringa Taxi Roma Capital. Inget hände, trots att jag provade utan och med landsnummer. Nu insåg jag att jag nog behövde hjälp så jag gick in i ItalTende butiken som låg bredvid min ingång. Damen där var supertrevlig och fixade en 39 Milano taxi som kom inom några minuter. Föraren var ung och trevlig, körde som om det gällde livet (vilket det inte gjorde) och jag gav dricks bara av glädjen av att allt ordnade sig!
Regionala tåget till Fiumicino är lite opraktisk på det sättet att var du än väljer att sätta dig måste du upp eller nerför trappor. Inte så lätt med tunga resväskor. Fick en sittplats i alla fall.
På flygplatsen behövde jag gå ända till incheckningen för att få assistans. En rätt lång väg att gå men mestadels på rullband, och jag hade gott om tid så det gick bra ändå.
Så nu är det lite väntetid tills det är dags för boarding. Hade ingen riktig frukost imorse så jag köpte en ”Gustoso”, en fullkornsmacka med prosciutto, sallad och mjukost som fick bli min frukost/lunch.
Gustoso…god och krispig, räcker för hela hemfärden.
Flyget från Rom var försenat till Frankfurt och jag missade mitt flyg till Stockholm med förargliga fem minuter. Med tysk effektivitet blev jag inom 10 minuter ombokad och förd till gaten av ett SAS flyg så hem kommer jag ikväll, men en och en halvtimme senare än planerat. Snacks förlorade jag för det skulle Lufthansa ha bjudit på men jag brukar ha med mig lite nödproviant så blodsockernivåerna är inte i fara. Assistansen här i Frankfurt är supertrevliga!
Molnfluff eller fluffmoln över Frankfurt.
Och så är jag i Stockholm och min resväska kvar i Frankfurt! Hade just haft funderingar kring om det var vanligt att resväskor kom bort. I dessa tider av digitaliserade system tänkte jag att det kanske inte händer så ofta. Men man ska nog vara beredd på det mesta! Min assistent på Arlanda var supertrevlig, så det är skönt att kunna säga det om hemflygplatsen.
Inom ca en timme är jag hemma! Slipper packa upp, alltid något. Hoppas att väskan hittar hem imorgon då det var lite godsaker i den!
