Dag 9 postoperativt

Vaknar till väckarklockan kl 0700. Hade planerat att duscha innan frukosten klockan 0800. Tog på mig klänning och stövlar för jag skulle delta i en gruppromenad klockan 0900. För säkerhets skull hade jag frågat på avdelningen om det skulle bli något för det är ju en del snö på marken och kanske halt och flera rullar ju med rullstol. Nej inställd trodde de inte att den skulle bli.

Efter frukosten och lite trappträning på egen hand fick jag lämna topz prov från 3 ställen på kroppen för att de ska se om man har sjukhusbakterier.

Glad för att gå ut tog jag på mig full utrustning och gav mig iväg mot hissarna. En sköterska visade mig snögubben med gasbinda som mössa och provrörskorkar som ögon och näsa på en balkong vid hissarna. Nattpersonalen hade varit ute o busat!

Vid receptionen väntade vi flera stycken på ledaren Marko. När det hade gått 10 minuter över tiden kom han och sade att det inte blir någon gruppromenad. Han sitter i rullstol och det skulle inte gå. I mobileran hade det varit hur enkelt som helst att ringa anläggningen redan på morgonen och låta personalen meddela oss i förväg att det inte blir något. Det är ändå en viss ansträngning för många av oss att ta på sig utekläder. Brist på respekt här.

Jag och en medpatient med gåstavar gav oss ändå i väg på en promenad i varsin riktning. Jag gick runt anläggningen och förbi Raddisson Blu Park Hotel. Lite bilder från promenaden:

På väg tillbaka gled min vänster fot iväg en bit på en hal spot när jag var mindre uppmärksam. Lyckades häva och föll inte. Tog några varv runt parkeringen och rätt vad det var ramlade jag. Här var det snö ovanpå det hala. Jag tror inte att jag gjorde illa mig. Upp kom jag givetvis inte på egen maskin. Stod på alla fyra och visste inte hur jag skulle komma upp och kände mig lite dum. Det hade precis kommit in en bil och den backade och jag fick hjälp av en ung man att komma upp. Tog beslutet att avsluta promenaden där och då. Det blev 800 meter på 23 minuter. Lite bättre än snigelfart.

Jag frågade receptionen om de hade gåstavar att låna utifall att jag skulle ut en gång till. Och det hade de.

Jag skulle ha uppskattat om gruppledaren hade informerat mig om denna möjlighet i förväg när han ställde in den organiserade promenaden och hörde att vi två skulle iväg på egen hand. Jag utgick ifrån att min medpatient hade sina egna då jag inte såg att han hämtade ut några. Man är lite påverkad av medicinerna och tänker inte klart i alla situationer.

När jag kom till avdelningen pratade jag med sköterskan om att jag inte fått träffa någon arbetsterapeut. Jag ska ju hem imorgon och ingen har frågat mig hur jag har det hemma. Jag vet ju hur jag klarar mig här där allting är anpassat. Hon skulle se till att jag fick träffa en arbetsterapeut idag.

Lite tips för patienter: Fjärrkontrollen som man normalt fäster vid sängkanten brukar vara svår att hitta och man fumlar och söker. Vrida kroppen efter en ländryggsoperation brukar göra rejält ont. Jag har hängt upp den vid handtaget i lådan i sängbordet och jag ser och når den bättre nu.

In kom det en sköterska som skulle ta en odling från rumpan. Detta var inte aviserat i förväg. Vad den var till för kunde hon inte förklara!@@!

Har gjort mina övningar i sängen, de som fysiotetapeuten ordinerat ska göras två ggr/dag.

Strax före lunch kommer sköterskan Otto in och ger mig två sprutor blodförtunnande medicin i magen. Jag får två sprutor för de har inte sprutor med rätt dos för mig på avdelningen. Vissa sköterskor ser till att hämta från en annan avdelning och då får jag bara ett stick. De finns alltså i huset. Även detta finner jag en smula anmärkningsvärt då de måste ha fått reda på min dos från KS. Så min mage ser ut som en knarkarens arm vid det här laget.

I lunchkön stötte jag ihop med min fysioterapeut Malin som rådde mig att göra en vårdanmälan om vårdavvikelse (utebliven gruppträning) och fallet. Enligt henne skulle jag gå till receptionen och göra det. Receptionen säger att de inte har med det att göra. Prata med din vårdavdelning. Sköterskan på vårdavdelningen säger att hon inte vet något om detta. Prata med Lena. Lena who säger jag. Det är den äldre sköterskan säger hon. Jaha…. ni fattar!!!

På lunchen sätter sig Malin hos mig och vi går igenom litet vad som hänt och hon frågar om hon kan göra mer. Hon ringer upp arbetsterapeuten som finns i närheten och dyker upp vid bordet. Vi pratar om att jag förutom griptängerna eventuellt behöver en toastolshöjare så att jag har stöd när jag ska upp. Det ordnar han och då får jag gå till receptionen och tala om att jag nu har flera prylar som skall rymmas i sjukresebilen imorgon.

Receptionisten ser bekymrad ut och frågar hur stor denna pryl är. Som om jag visste! Borde inte Rehab som skriver ut sådana veta det? I vilket fall funkar inte förbindelsen med datorn så hon skulle uppdatera beställningen senare.

Under tiden har hjälpmedlet levererats till mitt rum.

Min packning:

Klockan 13 hade vi salsaklass med Ingela. En av deltagarna spelade in lite av mig och Ingela men filen blev för stor att ladda upp här. Kanske lika bra för jag är inte så förtjust i att se mig varken på foto eller videofilm. Det var trevligt i alla fall. Fint musikval, bra ledarskap och så nyttigt med övningarna vi gjorde sittande med stretch för övre ryggen och bröstkorgen…och lite axelrullningar, shimmie och magstabilitetsövningar.

Nu lyxfikar jag med hallongrotta som Kerstin hade med sig igår!

Snart dags för yogapasset. Det blir min sista ledda gruppträning här för imorgon skall jag hem. Ledaren hade inte mitt namm på sin lilla post-it lapp fast detta pass stod på mitt individuella tryckta schema. Jag fick vara med ändå.

Passet om ca 35 minuter bestod mest av lite lätta andningsövningar. Jag satt på en brits och på slutet fick vi avslappning liggande på britsen. Och låta aaaaa på hela utandningen och sedan mmmmmm. Efter att vi var klara och ”vakna” fick vi själva rengöra våra britsar.

Min fina arbetskamrat Ann kom för att hälsa på och vi åt middag tillsammans. Maten var som alltid vällagad och välkryddad. Restaurangen får verkligen ett stort plus av mig! Ofta kommer personalen dessutom förbi och plockar med sig brickan fast det inte ingår i deras arbetsuppgifter. Ann hade med sig lite choklad och en läkerol ask som jag hade bett om. Vardagslyx i litet format!

Efter middagen behövde jag vila då jag började frysa dvs ha lite temp igen.

Eftersom jag är van att gå och lägga mig ganska sent packade jag den stora väskan efter vilan. Jag hade redan under dagen plockat ihop det som kunde packas idag.

Undersköterskan som tränat Crossfit tyckte inte det var så farligt med vikten när hon hjälpte mig att ta ner resväskan från sängen till golvet. Jag hade ju packat för dubbla den tiden frånvaro hemifrån det slutligen blev så den vägde faktiskt en del. Och lyfta större vikter får jag inte göra på 6 veckor från operationen dvs 5 veckor from nu.

Ja, nu är det lite nostalgikänsla.
Trots en del saker som kunde ha fungerat bättre har det ändå varit en bra och nyttig vistelse för mig här.

Enormt skönt att ha ett eget rum att dra sig tillbaka till när man är trött.

Personalen, i alla fall en stor del av den, har varit varma och omhändertagande. Alla hälsar glatt i korridorerna, även de som inte har haft kontakt med mig. Socialt har jag inte orkat göra så mycket annat än prata med några vid måltiderna. Resten av tiden har det varit träning och vila som man fortfarande behöver mycket av.

Jag går fortfarande på morfinpreparat och nervsmärtmedicin och några till smärtstillande preparat. Hur de ska sättas ut vet jag inte än. Antagligen får jag reda på det vid utskrivningssamtalet imorgon.
Eller snarare måste jag få reda på det. Står på min frågelista till doktorn.