Vart har tiden tagit vägen?
Värmebölja, fönstermålning, målning utvändigt av väggar jag kunde komma åt utan ställning, fixa, fixa, fixa… och sedan trött, trött, trött. Det har varit flera veckor utan någon riktig energi till att ens påbörja något.
En liten tur till havet i sällskap med Sofia Loren. Som jag har njutit av hennes sällskap!
Jag har ändå hållit mig till träningen. De fem tibetanska utför jag dagligen. Jag började med 3 repetitioner, ökade med 2 för varje vecka och ligger nu stadigt på målet 21 repetitioner dagligen. Det har varit några enstaka dagar då det inte blivit av men inte så många, 4-5 dagar totalt under 11 veckor. När jag väl var igång med dessa lade jag till lite annan träning, som skulle förbereda mig för ett 10 veckor långt program av Caroline Girvan (Epic Heat). Jag är på vecka 5 på Epic Heat, dvs snart halvvägs. Det har varit tufft, hennes pass är superkrävande, men ack så bra! Varierat så det blir aldrig tråkigt. Hon är så kreativ i både upplägg av passen och utförandet av rörelserna. Det är vikter, träning med kroppsvikt, plyometriska övningar, isometriska övningar, pyramidträning, Tabatha, EMOM etc. Mycket träning med hantlar vilket jag gillar. Hon är superstark, lyfter mellan 12,5 till 17, 5 kg i varje hand. Jag klarar kanske 25-30% av det, men har faktiskt kunnat byta upp till tyngre vikter lite då och då. HIIT på söndagar är inget jag har sett framemot, men börjar tycka om mer under resans gång. 5 pass i veckan, 2 vilodagar. Passar mig utmärkt!
Träning ute känns bra.
Oavsett hur bra jag klarar passen, vissa är tuffare än andra, så är jag stolt över att jag har kunnat hålla mig till planeringen, inte hoppat över några dagar eller så. Det återstår att se om jag lär mig att tycka om push-ups, dips, burpees och sidoplankan. Dessa kämpar jag med fortfarande. Hade jag gjort all träning som jag kollat på Yuotube med tips och råd skulle jag vara en elitatlet idag!
Jag känner mig lyckligt lottad som har en uteplats där jag tränar hela sommaren. När det blir för kyligt får jag flytta träningen inomhus. Och det går bra det också, då jag har ett utrymme invigt till träning. Av någon anledning trivs jag med att träna hemma. Jag kan göra när det passar mig, behöver inte boka något etc.
Trädgården är mest blöt, då det varit många regniga dagar den senaste veckan.
Jag är mestadles hemma. En liten dagstur till min gamla faster i Östergötland bröt upp vardagen. Jag tog med mig hemlagad morotssoppa, en rabarberpaj och åkte utan att tala om i förväg att jag skulle komma. Så får man göra när man skall till äldre och sköra, så de inte behöver oroa sig och styra och ställa för mycket. De tyckte om min mat, och pajen, den var riktigt populär!
Det var väldigt trevligt att umgås, men det är bekymmersamt att se hur de föråldrats, och hur orken att ta hand om hemmet sinat. ”Det är inte lätt att bli gammal” brukar min faster säga.
Pandemin finns där ute, fast folk verkar inte bry sig så mycket. Ofta är jag ensam om, eller kanske möter en till med munskydd när jag rör mig i mitt lokala centrum. Någon liten ökning av fallen och inlagda på sjukhus har det varit trots att vaccinationerna kommit upp till över 50% (fullt vaccinerade) och närmare 80% (vaccinerade med första dosen).
Sommaren känns som en välkommen paus pga lite lägre smittotal och att det är möjligt att träffas utomhus utan att behöva bära munskydd och viruskoncentrationen i luften.
Jag såg en liten youtubefilm om Spanska sjukan under åren 1918-1920. Skrämmande att se att även då ville man inte erkänna situationens allvar i medier mm. Många, alltför många dog, dödligheten uppskattades till ca 5%. I USA finns det en stor andel av befolkningen som fortfarande lever i en alternativ verklighet trots att fler barn nu tas in på sjukhus med Covid. Det vore så enkelt att bry sig om andra och låta sig vaccineras. en kärlekshandling. Men falsk information och konspirationsteorier har fått stort utrymme och verkar svåra att utplåna, tack vare politiseringen och misstro mot makthavarna.
Hösten närmar sig, de svala nätterna gör att huset känns nästan lite fuktigt, särskilt på souterrängvåningen. Det är sällan jag har funderat på att sätta på lite värme i augusti.
Igår skulle jag få taket behandlat mot mossa etc. De skulle komma mellan 12 och 16. Fem minuter i fyra ringde jag då ingen hade kommit eller ringt återbud. Det visade sig att regnet hade ställt till det, vilket jag fullkomligt förstår. Det jag inte förstår är att man inte hör av sig och säger att det inte blir av. Nåja, det får bli en annan dag.
I väntan på arbetarna började jag göra i ordning kvitton etc, skriva ut digitala kvitton på reparationer, underhåll och förbättringar på huset. Jag vill gärna förbereda för en framtida försäljning. Kontorsjobb känns lite tråkigt, så jag blev långt ifrån klar, men kanske blir det lite i taget om vädret fortsätter så här instabilt.
I veckan tittade jag på en live Youtube stream av Psychology in Seattle. Under sändningen som var 13 timmar (ja, helt galenpanna!) berättafe min favoritpsykolog Kirk Honda om minnet av en händelse då han gick i regnet och hur han inte känt sig så levande som just då på länge. Jag funderar vad jag skulle behöva göra för att känna mig levande för jag känner igen mig i den känslan. Och att det var ett tag sen jag kände så.
Just nu sitter jag och väntar på att bilen blir servad. Och känner mig inte särskilt levande pga av alldeles för lite sömn inatt.
Ser framemot september då min guddotter skall komma från Spanien. Eventuellt åker jag senare i månaden för att hälsa på hos mina syskon. Vi har inte setts på tre år vilket känns jättelångt. Det är inte riktigt samma sak att höras av per telefon som att träffas fysiskt och spendera lite mera tid med varandra. Vi får se hur pandemisituationen utvecklar sig. Inget är skrivet i sten än.