Vissa dagar händer det mer än andra. I förrgår försvann min fjärrkontroll till TVn. Det har hänt förr och då är det en av två saker normalt som har hänt, 1) den har glidit bakom soffans sittkuddar eller 2) jag har haft den i handen när jag gått i väg och hämtat något, och på vägen har jag lagt den på hallbordet eller köksbordet på sin höjd (den senare är lite längre bort från TV-soffan).
Jag letar, letar, letar överallt på de ställena, runt i huset på alla ställen jag har varit på, alla våningsplan. Ingen fjärrkontroll någonstans. Hittar ingen knapp på TVn att sänka volymen, får ringa samtal från andra rum. Jag törs inte stänga av TVn genom att dra ut kabeln, då jag fått för mig att TVn kan tappa kanalinställningar etc. om jag gör det. Efter halva dagen ger jag upp och söker manual till TVn på nätet, hittar information om att den enda knappen som min TV har kan trolla fram en meny på displayen där jag kan stänga av TVn, höja/sänka volymen, byta kanal och källa. En viss lättnad.
Jag gör några försök med en del remote appar till mobilen men får inte dem att fungera. Beslutar mig för att ge upp både detta och letandet. Jag har ju letat överallt redan (tom i kylskåpet, och det sista: sophinken i köket). Den kanske dyker upp utan att jag avsiktligt letar efter den.
När det gått ett dygn, tänker jag att den MÅSTE finnas nära soffan fast jag redan tagit bort alla kuddar och sittkuddar och letat efter den utan att hitta. Då det är en bäddsoffa, tar jag ut kuddarna igen, lyfter upp sängdelen typ halvvägs för att se om fjärrkontrollen halkat ner djupare än brukligt. Det går inte att veckla ut sängkonstruktionen hela vägen då jag har ett soffbord som är lite trixigt att flytta på plus att det för tillfället ligger en stor affischram på golvet. Ramen har blivit slapp och jag håller på att fixa den. Det finns alltså inte plats. Men jag ser fjärrkontrollen! Då lutar jag mig över den nu utvecklade sängdelen och tänker att det här borde jag inte göra, men hittar inget annat sätt i stunden och gör det ändå för att nå fjärrkontrollen. Vilken lycka! Nu kan jag få trycka på fler knappar än de fyra. Vi änskar ju att trycka knappar och välja eller hur?
Allt går bra under hela dagen, men på kvällen känner jag en viss smärta i höjd med nedersta revbenet på vänster sida vid vissa rörelser. Konstigt… vad kan det vara? Lägger mig och sover utan att tänka vidare på det. På morgonen vaknar jag med en ohygglig smärta vid minsta rörelse, minsta betyder bråkdelar av en millimeter. Funderar en stund, och kommer sedan ihåg böjandet över soffans sängdel, då det blev ett tryck mot revbenet, och tänker ohhhh nej, nu har jag gjort det igen!
Jag kommer på att det faktiskt finns värktabletter, jag hade ju laddat upp i våras när koronan tog över våra liv, ”bäst att vara förberedd utifall att man inte kan ta sig ut till apoteket”. Jag brukar inte ens komma på att tänka på värktabletter när jag har ont, har lite motvilja mot att ta tabletter, och det har gått lite för långt in in medvetandet. Men nu är det nödläge och hjärnan letar efter lösningar.
Att krångla sig ner från sängen tog ett tag. Minuter, flera fruktlösa försök med grimaserande, kuddar som stöd. Tankarna far igenom de postop tillfällen jag levt igenom, det finns vissa likheter. Till slut kommer jag upp i stående. Jag får vackla fram till medicinskåpet, gången är något mittemellan pingvin och robot. Aldrig varit med om att så små rörelser i stående kan orsaka så mycket smärta. Kan nästan se framför mig söndersmulade benskärvor. Når fram till tabletterna, kommer ihåg att jag har ett plockverktyg hemma, tar fram den och lyckas ta på mig kläder utan att vråla av smärta. Nerför trappan till köket tar jag mig halvt baklänges händerna stötande i handstödet, höger fot först, vänster därefter.
Nu planerar jag varje förflyttning minutiöst. Om jag reser mig upp nu, kan jag klara mig ett tag utan att sätta mig ner igen, har jag med mig plockverktyget, har jag med mig mobilen etc. ?
Det är inte alls synd om mig, jag visste ju att jag inte borde ha böjt mig över sängkonstruktionen men gjorde det ändå. Men vad ont det gör, och vad handikappad man känner sig🤢
Synd är det om alla som har ont hela tiden, lider av obotliga sjukdomar och tillstånd. Jag repar mig efter ett par veckor, och om skräpet som skulle till SRV nu får ligga någon tid till, är det ingen stor katastrof. Jag lever ju och har det bra för övrigt.
I går hade hann jag hämta ut tre kassar mat som jag beställt online från Coop, färdigpackat. Jag hann också byta beklädnad på pianopallen (handla tyg verkade inte vettigt under omständigheterna, så jag tog det jag hade hemma), fixat lite julhälsningar etc. Listat upp elementen i huset, för jag behöver byta ut dem. Jag behövde mäta dem, göra en lista på måtten och effekten.
