Många är arga på hur FHM agerar, hur folk ute agerar, att de inte fattar etc. Ilskan är en känsla som egentligen handlar om något annat har jag lärt mig. Medvetandet är något som sker individuellt inom oss alla, det tar den tid det tar, och vissa kanske aldrig kommer att fullt ut förstå allvaret. Det är inte så mycket man kan göra för att påverka det, möjligtvis mera information, och kanske väcker det en om det kommer närmare en själv. Jag känner själv att döma andras agerande leder inte till något så jag väljer att låta bli.
Att vara orolig, känna rädsla och ångest är ganska naturligt i denna situation då varje beslut får vägas i förhållande till riskerna det innebär, att gå ut och utföra ett ärende eller låta bli. Träffa någon eller att låta bli. Aldrig har vardagsbesluten varit så ångestladdade som nu. Och även detta är ju bara att acceptera, hitta lösningar, använda sunt förnuft. Kanske koncentrera sig på positiva saker, som att våren är här, sommaren närmar sig, naturen vaknar till liv, det finns hopp.
Trädgården är en del än mina förströelser altanen och trappor utomhus skall skuras, balkongerna väntar ivrigt på vårskrud med inoljning, målning av räckena etc.
Skuld och skuldbeläggning florerar. Kunde vi inte bara acceptera att situationen är ny, att beslutsfattarna bara är människor, att vi alla gör så gott vi kan under de förhållandena som råder? Att känna skuld för ens egna val, och skuldbelägga andra för deras för inget gott med sig. Mercy, förlåtelse, medkänsla…
Sorgen är större än oss. Svårt att även föreställa sig all den sorg som de som förlorat sina nära och kära i denna pandemi har. Norra Italien måste vara ett hav av sorg. Då de flesta inte ens fått säga farväl, inte delta i en gemensam ceremoni, kan jag tänka mig att sorgen gror där, utan att veta vart ta vägen. Men som Elisabet Gilbert i en TED intervju påpekar är människosläktet uthålligt och starkt, vi tar oss igenom det mesta. Intressant är när hon berättar att när en polis möter människor och berättar att deras närstående har gått bort, bryter de ihop. Men det brukar ta ca 30 minuter, och sedan samlar de ihop sig, och börjar prata om det praktiska de behöver göra.
Det finns hopp!
