Många är arga på hur FHM agerar, hur folk ute agerar, att de inte fattar etc. Ilskan är en känsla som egentligen handlar om något annat har jag lärt mig. Medvetandet är något som sker individuellt inom oss alla, det tar den tid det tar, och vissa kanske aldrig kommer att fullt ut förstå allvaret. Det är inte så mycket man kan göra för att påverka det, möjligtvis mera information, och kanske väcker det en om det kommer närmare en själv. Jag känner själv att döma andras agerande leder inte till något så jag väljer att låta bli.
Att vara orolig, känna rädsla och ångest är ganska naturligt i denna situation då varje beslut får vägas i förhållande till riskerna det innebär, att gå ut och utföra ett ärende eller låta bli. Träffa någon eller att låta bli. Aldrig har vardagsbesluten varit så ångestladdade som nu. Och även detta är ju bara att acceptera, hitta lösningar, använda sunt förnuft. Kanske koncentrera sig på positiva saker, som att våren är här, sommaren närmar sig, naturen vaknar till liv, det finns hopp.
Tulpanerna har kommit upp!
Trädgården är en del än mina förströelser altanen och trappor utomhus skall skuras, balkongerna väntar ivrigt på vårskrud med inoljning, målning av räckena etc.
Idag är jag skåpskurat trappan.
Skuld och skuldbeläggning florerar. Kunde vi inte bara acceptera att situationen är ny, att beslutsfattarna bara är människor, att vi alla gör så gott vi kan under de förhållandena som råder? Att känna skuld för ens egna val, och skuldbelägga andra för deras för inget gott med sig. Mercy, förlåtelse, medkänsla…
Körsbärsträdet knoppas.
Sorgen är större än oss. Svårt att även föreställa sig all den sorg som de som förlorat sina nära och kära i denna pandemi har. Norra Italien måste vara ett hav av sorg. Då de flesta inte ens fått säga farväl, inte delta i en gemensam ceremoni, kan jag tänka mig att sorgen gror där, utan att veta vart ta vägen. Men som Elisabet Gilbert i en TED intervju påpekar är människosläktet uthålligt och starkt, vi tar oss igenom det mesta. Intressant är när hon berättar att när en polis möter människor och berättar att deras närstående har gått bort, bryter de ihop. Men det brukar ta ca 30 minuter, och sedan samlar de ihop sig, och börjar prata om det praktiska de behöver göra.
Det finns hopp!
Pionerna börjar komma upp. Dessa fanns på tomten redan för 30 år sedan, men har fått flytta runt lite.
Det har inte blivit så mycket bloggande på sista tiden av många olika anledningar. Nu kändes det dock aktuellt att skriva lite om de egna upplevelserna.
I Sverige började det hela med 1 smittad i slutet på januari, sedan hördes typ inget på nästan en månad, och nu, 23 april 2020, har vi i Sverige 16.004 fall totalt, 1937 dödsfall (uppdatering ej gjord än för de senaste 24 timmarna). Första dödsfallet med Covid-19 som dödsorsak hände den 11. mars.
Mitt eget uppvaknande/krismedvetande kom långsamt. Kina, långt borta, påverkar inte mig, Italien, oj så hemskt, men Sverige kommer nog att begränsa spridningen mycket bättre. När veckorna gick fick jag erkänna för mig själv att Sverige inte är något undantag. Alla hemresande från sportlovsresorna i Alperna, norra Italien, Tyrolen satte fart på spridningen, och kontaktspårning visade sig vara ohållbar i det långa loppet. Siffrorna eskalerar, sjukvården rustar upp med intensivvårdsplatser, det är brist på personligt skyddmaterial, munskydd, visirer, förkläden etc. Tvätta händer ofta och länge, sedan rekommendationer från en väninna med läkarkontakter att desinfektera inköpen (då det har påvisats att viruset är aktivt på ytor allt från några timmar upp till, den högsta siffran jag hört 17 timmar!) Viruset har varit känt i bara ett antal månader så kunskap och besked om sätten viruset sprider sig ändras hela tiden.
”Coronaspöket”, en monoprint jag skapade av den lömska fienden.
Virusbekämpning i Sverige utgår från att hålla smittspridningen i schack till den grad att sjukvården klarar av att möta behovet av vårdbehövande patienter. Plana ut kurvan är det som gäller, då viruset inte går att utrota. Vi har inte stängt av samhället helt, men följer rekommendationerna (jag själv och de flesta jag känner) att begränsa våra sociala kontakter, eg. fysiska kontakter till minimum, inte åka kollektivt, arbeta hemifrån om möjligt, hålla avstånd till andra (1-2 meter) etc., gruppevenemang är förbjudet för fler än 50 personer just nu. Universiteten bedriver undervisning på distans, högstadier och gymnasier är stängda för fysisk undervisning, grundskolebarnen går dock i skolan som vanligt då man vet att småbarn inte blir särskilt sjuka om de drabbas, och framförallt verkar de inte föra smittan vidare i någon större omfattning..
Folkhälsomyndigheten håller presskonferenser i stort sett dagligen, och jag försöker nu att lyssna på dem, och sedan inte så mycket mer. FHM representeras ofta av Anders Tegnell som står för myndighetens beslut och rekommendationer, får en massa skit från folk som tycker att de vet bättre (vi har nog aldrig haft så många expertepidemiologer i Sverige som nu!). Jag tycker att han är cool och behåller lugnet och har för det mesta bra svar på journalisternas frågor. Dessutom representerar han ju bara myndigheten, och är inte ensam om rekommendationerna. Visst kan man kritisera myndigheten som att vissa åtgärder inte vidtogs tidigare, men jag tror nog att strategin är hållbar i det långa loppet. För det kommer att bli ett långt lopp, inget sprint utan ett maratonlopp och då behöver man spara på krutet sas. Det är få länder som varit förberedda för detta, Sydkorea möjligtvis…
Själv har jag inte varit på stan sedan 16/3, då jag var ute senast och åkte kollektivt, åt middag på Aqui Tapas med en väninna i vetskapen om att det skulle komma att dröja innan det var möjligt igen, och att det kanske skulle förbjudas helt. Förbud har inte kommit, men man förväntar sig att gästerna på restaurangerna serveras till bordet, avstånd mellan gästerna, inget barhäng etc.
Lite fika på Zetas blev det också i vårsolen.
Trots detta har jag inte ätit ute sedan dess, bara beställt pizza att ta hem en gång (för att stödja lokala pizzerian), tagit en kopp kaffe ett par gånger på Spaaks i Tumba Centrum, med handdesinfektion i handväskan, avstånd till andra gäster (som är väldigt få). Denna situation dödar nog många små företag och turismen, resandet är lika med noll i dessa dagar. Ytterligare stress på många människor inför den ekonomiska osäkerheten, ringarna på vattnet sprider sig. Verkligen tråkigt.
Sverige får mycket kritik från andra länder som tagit till hårdhandskar, och till och med stängt fabriker och all icke nödvändig produktion (Italien), skolor etc. Även några inhemska experter har uttalat sig och tyckt att lita på folket inte är tillräckligt, och att man borde förbjuda fler saker.
I den gångna veckan har det kommit in rapporter om att i Stockholm (där ca 50% av de rapporterade Covid-19 fallen finns) har folk börjat strunta i rekommendationerna, man går ut och håller inte avstånd på uteserveringar till exempel. Det fina vårvädret antas vara orsaken, och att kurvan med nya fall nu verkar vara stabil och inte öka på samma sätt som tidigare, en försiktig optimism hos Folkhälsomyndigheten, samtidigit som man säger att sjukvården är fortsatt mycket ansträngd, det var den ju redan innan coronan i och för sig, men nu rör det sig om intensivvårdsplatser, och det finns fortfarande ca 20% ledig kapacitet i landet totalt.
De första veckorna höll jag mig lugn, sög in mig information nästan dygnet runt, främst från Italien, läste om fall, köpte på mig akvarellpapper när andra hamstrade toalettpapper, ja det är sant!, för att ha material medan jag satte mig i frivillig självisolering (modifierad, då jag fortfarande handlar mat själv). Jag målade en hel del och veckorna gick ganska lugnt. När äldsta sonens partner blev sjuk, och han själv hade känningar, när min guddotters farbror las in på sjukhus för andningssvårigheter, börjar det gunga för mig. Jag kände mig stressad, orolig, inte i balans. Personerna i fråga blev bra och klarade sig, men stressen satt kvar i min kropp. Jag blev stressad när folk skickade mig material och länkar, kände mig pressad att kolla och kommentera direkt. Vi skickar en massa länkar och information i bästa välmening, då många är hemma och inte har fysiska sociala kontakter just nu. Jag fick försöka att hitta strategier för att hantera stressen: minska ner tiden om att läsa om Corona, hitta tillbaka till lugnande musik, både Marco Mengoni och Lara Fabian var tillbaka! Bad med levande ljus, positiva berättelser etc. Jag upptäckte Elisabet Gilbert och får mycket tröst av att lyssna på henne. Hon har en otrolig berättarförmåga, ett lugn och ljus i rösten, mycket livserfarenhet som hon delar med sig, en närvaro som imponerar. Hennes humor är enastående!
Karantänkonst. Stilleben i skvarell.
I veckan som gick handlade jag för första gången mat online, via Coop. Det var bra i det stora hela, men en veckas leveranstid (det är den man bokar först) och ingen möjlighet att ändra den ursprungliga ordern känns svåra att hantera. Att handla själv utgår från dagens behov, och behoven en vecka senare är lite svåröverskådliga. I vilket fall hämtade jag matkassarna i förbutiken. Några varor hade de inte men inget väsentligt som saknades. Ica Maxi har också tjänsten men de har absolut inga tider som man kan boka leverans eller hämtning. Om man kan ändra ordern hos dem vet jag ej då det inte gått att beställa öht. Mathem har jag kollat idag och det verkar lovande. Jag vet ännu inte om jag skall fortsätta med det, dvs om det är värt det. Man utsätts ju givetvis för färre tillfällen att smittas, då man inte går runt i butiken, tar i kundvagnar etc. Men om jag handlar själv, tar jag på mig ”bandana”, scarf över mun och näsa (inte många har skydd här), engångs plasthandskar, som jag sedan slänger så fort jag kommer ut från butiken. Jag använder handdesinfektion innan jag sätter mig i bilen, tvättar händerna väl och länge det första jag gör när jag kommer hem. Ett par gånger har jag även torkat av varorna hemma med trasa och diskmedel, men nu sist orkade jag inte göra det.
Som jag bor är det svårt att ha vanlig kompost med matrester i. Jag har dock börjat med Bokashikompostering (i september 2019), första hinken är snart full!
Det jag läst om stämmer väldigt bra: det luktar python av lakvätskan som man tappar lite då och då. Tur att jag nästan tappat luktsinnet.
På balkongen har jag förberett en jordlåda, så när första hinken blivit full, och kan ställas för att mogna ett par veckor i rumstemperatur, kan jag blanda in innehållet med jorden och till våren skall det finnas fin kompost att gräva i trädgården. Tipset med jordlåda läste jag om på nätet, som det mesta. Det kan ju vara svårt att gräva ner något när marken är frusen. Lådan med jorden (gammal ”tröttjord”) kan man ta in några dagar innan komposten skall i för att tina, och sedan är det bara att blanda!
Stora förväntningar på vad detta kan göra för trädgården i vår!
Nu i april har jag grävt ner en sats, har två jordfabriker i plasthinkar, spännande att se hur det ser ut om några veckor när värmen har fått göra sitt med materialet.
