Idag blev flaskan äntligen öppnad. Det var en present från en kär person i Spanien som gav mig vinet i present när jag var där i somras.
Jag bjöd min väninna Anna på middag, jag hade ju en arbetsfri dag idag på skärtorsdagen.
Det blev lite potatiskakor i muffinsform… min favorit just nu, litet kallskuret, sallad och diverse till…
Kaffet och chokladkakorna slank ner innan fotot togs!
Resan till Korpiselkä fick bli i form av korsprocession då det finns inget annat sätt att få besöka området som delvis ligger inom den ryska gränszonen. Mycket diplomati, förhandlingar, samarbete mellan de båda länderna och deras kyrkor har gjort att det ännu en gång blev möjligt för en grupp att ta sig till detta område som finländarna förlorade under kriget.
Längtan dit och sorgen av förlusten av det egna barndomshemmet präglade min mammas liv ända fram till slutet. Under en av återvändsresorna från ”evakko” dog även min morfar i en trafikolycka när hon bara var 13 år gammal. För att bespara hästens krafter i en uppförsbacke steg han av kärran för att gå bredvid sin hast och blev överkörd av en mötande lastbil.
Gruppen träffades vid Hoilola kyrka och därifrån åkte vi i bilar till Ruhovaara till den mycket inofficiella gränsövergången. Efter extremt noggrann passkontroll fick vi under en liten regnskur starta processionen där prästerna och kören sjöng hela vägen. Både ryska och finska gränsvakter höll koll på gruppen. De finska gränsvakterna tog flitigt foton på oss. Jag vet inte om det var en del av säkerhetsprotokollet eller annat intresse.
Mitt på vägen stannade vi upp och det hölls bönestunder. En av prästerna klev upp på en sten vid vägkanten… blev en lite rolig bild… som om han svävar…
Det var inte tillåtet att avvika från vägen för att till exempel leta efter ruinerna till mammas barndomshem. Vi trodde dock att vi kunde lokalisera stället pga vinbärsbuskar och humle nära vägen samt tidigare kännedom om dess placering i byn. Vi fick senare bekräftat att det var rätt slutsats av en person med bättre lokalkännedom. På väg tillbaka gick vi i slutet av processionen och stannade upp för att ta bilder. Min kusin Tellervo föddes här så hon var överlycklig för att ha hittat sina rötter. Gränsvakterna var förstående och positiva och hjälpte oss att ta bilder.
När det gällde fotograferandet gick vi inte ta foton på ryska gränsvakter eller deras säkerhetsutrustning eller bommar och sådant.
Vi gick vidare förbi kyrkan mot den ortodoxa kyrkogården. En liten drickapaus vid en vägkorsning där det var taggtrådsstängsel och ”plogat” områden vid sidan om där man Kunde se om någon inkräktare hade satt sin fot. Stigen tog oss intill den förväxta kyrkogården för en liten minnesstund, och därefter pekade Fader Vesa ut vår morfars fars gravsten alldeles intill. Den var bland de få som fortfarande fans kvar. Det har berättats att de flesta har fraktats bort av ryssarna som byggmaterial.
Vi hade med oss blommor och fick fotograferas. Det kändes väldigt högtidligt.
Från den ortodoxa kyrkogården fortsatte vi vidare på en stig till den intilliggande luteranska kyrkogården, där det hölls en liten ceremoni ledd av den luteranska prästen. De här korsprocessionerna har gjorts 30 gånger men denna gang var den första ekumeniska. Båda kyrkogårdarna var i stort sett skog, givetvis inte underhållet. På den luteranska såg vi denna nedsjunkna gravsten.
Sedan återvände vi till kyrkan. Efter en liten antydan till regnskur åt vi soppa och mackor, och kaffe och kanelbullar. Detta ingick i priset och var sent på dagen runt 15. Det fans ett fåtal bord under ett tälttak, och de som inte fick plats där fick äta vid långbänkar…
Kyrkan är väldigt förfallen, en av kupolerna nedrasad, delar av taket likaså, men väggarna i stort sett uppe fortfarande. Det är sorgligt att den inte kan rustas upp eller åtminstone underhållas. Inre skatter har dock räddats tidigare och finns placerade i olika kyrkor I Finland.
Fader Vesa läste upp historien om Pyhimys/martyr Kristoffer… och en kopia av en ikon överlämnades till den ryska prästen. Lite andra gåvor till gränsvakterna avslutade denna del.
På väg tillbaka mot Ruhovaara spanade vi efter stället där mamma växte upp och fotade som jag skrev ovan. Vi gick totalt ca 7,7 km denna dag. Det var bitvis tungt pga att takten var så långsam.
Vi åkte via Hoilola kyrka till Tuupovaara till våra föräldrars, mormors och henns mors grav innan vi fortsatte den långa dagen.
Trotta och belåtna bastade vi hemma hos lillsyrran.