Läget 7 veckor efter operationen

En liten summering om läget efter

Rörlighet:

Jag går klart bättre än innan operationen. Stegen är längre, kan gå fortare men haltar något lite fortfarande pga att höger fot inte riktigt orkar ta sista lilla biten och trycka ifrån.

Att gå i trappor går bättre än innan operationen. Behöver knappt ha något stöd av armarna.

Tåhävningar med båda fötterna samtidigt går bättre och bättre men kräver daglig träning. Orkar nu två sets med 15 rep.

Tåhävning med bara vänster fot fungerar men jag kommer inte lika högt upp med hälen som med båda tillsammans.

Tåhävning med höger fot fungerar inte än så länge men jag tror på att det kommer på sikt. Den funktionen är väsentlig att få tillbaka för att jag ska slippa halta. Planen är att använda sig av NMES, Neuromuskulär elektrostimulering. Vi skall prova i nästa vecka hos Aleris Rehab. Har också fått lite nya övningar för just detta.

Smärtlindring behöver jag inte längre i form av tabletter. Just nu använder jag Voltaren gel för smärta i höger fot som troligen blivit överansträngd. Om jag anstränger ryggen för mycket kan jag vilja ha lite icepack eller kylgel för att lindra värk i ländryggen.

Benläkningen är inte klar än så jag kan inte vrida, lyfta tunga saker eller böja kroppen i extrema positioner än. Behöver fortfarande lägga mig ner emellanåt för att låta ryggen vila en stund.

Orken:

Testar lite hur mycket aktivitet jag orkar med och det har blivit något bättre den senaste veckan efter att ha stått still väldigt länge. Och det känns uppmuntrande!

Har gått en stavgångspromenad på drygt 4 km utan att bli totalt utmattad.

Åkte med tåg intill Södra station i måndags (för fika med vänner) och det gick bra. Fick dock skjuts hem så det blev inte ett helt ”åka-till-stan-test”.

En hel del träning återstår till ett normalt liv men jag känner nu att jag är på god väg!

Februari med utmaningar

Idag åkte vi till Södertälje, syrran fortfarande som chaufför, till min syrianska frisörska Sara. Jag klippte mig och även hon trots lite rädsla för att korta av det långa håret mer än bara ta topparna. Det blev fint tycker jag!

Sedan fika på Spaaks i Tumba C, och en runda i mataffären. Nu hemma och flera timmars vila är nödvändig för mig då flera timmar ”ute i svängen” tar fortfarande mycket kraft.

Vi testade garagedörren och jag kommmer att kunna öppna och stänga den själv utan att anstränga ländryggen. Första gångerna använde jag gåstavarna för att lyfta upp den den sista lilla biten. Vi behöver bara fästa upp ett längre snöre så jag kan lättare dra ner dörren när den ska stängas. Det skall vi göra vid ett annat tillfälle då min ork för dagen är slut. Ett steg till mot självständigare liv.

När jag har återhämtat mig ska syrran visa mig hur man lagar en traditionell finsk kötträtt: Karjalanpaisti.

Lite extra spänning har vi i köket. Igår upptäckte vi en objuden gäst. Jag satte upp en musfälla i morse (det var så många år sedan sist att jag fick googla hur man sätter upp den) och hen var fräck nog att äta upp osten utan att fällan löstes. Nu är kriget i full gång. Jag vet precis hur jag ska göra. Och han var klok nog att inte återvända!

Det som står ovan skrev jag för fjorton dagar sedan (idag är det lö 17/2) och har varit lite avslagen mentalt för att uppdatera med flera saker.

Garagedörren hittade vi en bra lösning på på andra försöket och det funkar klockrent!

Syrran åkte hem efter att ha varit hos mig i hela tre veckor! Hon var en ovärderlig hjälp och nu skall jag klara mig utan kock, chaufför, städhjälp, sällskap och biokompis (Netflix hade oanade skatter!). Snyft.

Vi har inte varit tillsammans så här länge sedan barndomen så det var nytt och spännande att lära känna varandra som vuxna individer i vardagen. Vi har våra likheter och olikheter. Minnena från barndomen är delvis samma och delvis olika, och bilden inte exakt detsamma.

Hade besök av Hatice en dag … trevligt att höra lite hur det är på jobbet.

Arbetskamraten Nada var på besök tidigare i veckan och vi åt lite mat (från mitt frysta förråd), drack lite vin, och avslutade med minisemlorna Nada hade handlat. Trevligt!

I förrgår hade jag hemhjälp för första och sista gången för denna period. Hon var trevlig och städade en våningsplan, inte så noggrant som de redan hade aviserat från kommunen, men ändå. Hon handlade och delvis fel saker trots skriven och genomgången lista. Skönt att konstatera att jag nu tror mig kunna klara mig själv i fortsättningen. Lite i taget… men det kommer att gå.

Fick en glädjande överraskning i form av ett litet kort från mina bästa arbetskamrater Ann, Linda, Nada och Cilla:

Imponerad av finskan:

Igår fredag hade jag kärt besök från min kubanska/peruanska/spanska familj: Nicole, Kevin och Eni från Spanien var här. Vi åt pizza… längtade så… hade inte ätit det på jättelänge ! – bakade en miniminisats kanelbullar (Nicoles favorit!), varav hälften glömdes kvar i ugnen (många kockar…) och blev lite svartbruna och torra… första plåten blev jättegott!

De hjälpte mig också att flytta upp mina kläder mm från det tillfälliga sovrummet upp till mitt egentliga sovrum där jag nu sovit första natten på en månad. Känns skönt att ta små steg till det ”normala”. Sängen skall också flyttas upp så jag får min dubbelsäng tillbaka men det får jag ta hjälp av grabbarna vid ett senare skede.

Träningen har det varit lite si så där med … men idag har jag skärpt mig och tagit en omgång benträning.

Lite utebilder från en promenad tidigare i månaden:

Det slog mig att jag inte har så många månader kvar till pensioneringen. Så man kan redan börja planera för den fria tiden.

En del resor hoppas jag att det kan blir och med tanke på det (och att mina gamla gåstavar har så slitna spetsar) beställde jag nya hopfällbara:

De kom fort men dessvärre var den ena redan defekt vid ankomst så jag har reklamerat och får returnera det första paret. Det var tråkigt då de var ganska dyra. I vilket fall får de plats i en kabinväska… så jag kan lätt ta med mig dem både hemmavid och vid längre resor.

20180221: De senaste tio dagarna har jag haft ont i höger fot och kom äntligen iväg till vårdcentralen. Fick recept på Voltaren gel och hoppas att smärtan släpper så träningen blir lättare.

Matlagning har inte krafterna räckt till riktigt men lite ugnspannkaka orkade jag fixa igår onsdag.

Skrattet frigjort

Idag onsdag fick jag en skrattattack av värsta sorten när jag provade en hemmagjord Ice-pack bara på skoj utan att egentligen ha ont. Kylan kändes skön o rolig av någon anledning i motsats till sårsmärta och trötthetsvärk. Vi resonerade som så att den enligt plan utelämnade dosen av Gabapentin gjorde det möjligt för hjärnan att uppfatta att jag egentligen ville skratta i allt elände när nervsignalerna kunde löpa fritt! En lekmannatolkning!

Det har varit en bra dag annars också. Jag har provat att dela upp den nödvändiga träningen i lite mindre doser för att motverka extrem trötthet och det har fungerat bra hittills.

Min syster har nu bokat biljetter hem. Veckorna har gått väldigt fort. Det kommer att bli tomt när hon åker hem.

Torsdag 1/2: Ett dygn med minskad dos av Gabapentin har gått bra. Tröttheten kommer dock av väldigt lite aktivitet fortfarande. Igår testade vi tåhävning med en fot i taget och jag kunde lyfta vänster fot lite från golvet vilket var ett framsteg jämfört med tidigare. Höger lyder fortfarande inte. Båda två tillsammans går något lättare för varje dag eftersom jag tränar detta specifikt dagligen.

I eftermiddag hade vi besök av Rita, vår enda syssling från morfars sida. Härliga vita tulpaner hade hon med sig och det blev tre timmars trevligt umgänge.